Kanske läxan ändå var nödvändig för Taavola, som kanske var tvungen att inse vart han kommit. Skellefteå spelade de två sista matcherna precis som supportrarna kände sig. Ängsliga, livrädda för ännu ett misslyckande. Hela Skellefteås ångest sköljde över laget som inte kunde värja sig då de plötsligt befann sig i ett läge där de hade en elitserieplats att förlora (konstigt nog, eftersom man ju egentligen aldrig ägt den). AIK hade nog kunnat hantera det om man varit bättre förberedda på vad som hände, i media, hos de som följer laget, i staden, överallt spelarna än vänder sig. Det bör man vara nästa år. Ett enkelt sätt att hantera knutarna och all press är att tala öppet om den redan från början. Skit i delmålen, om än alla ledarskapsböcker som finns säger aja baja till sådant. Skellefteå AIK klarar sig till superallsvenskan i sömnen. Prata om Elitserien redan från början, börja bearbetningen redan där. Det är nog ett måste, för Skellefteå är inte som andra städer. Ångesten och rädslan är långt mer påtaglig här. Vi är så rädda för att upprepa historien att vi därmed tvingar laget göra det, likt tragiska former av reproduktion hos de som utnyttjats som unga.

Det gick inte att värja sig, istället spelade laget de sämsta matcherna för säsongen då man skulle säkra elitserieplatsen. Det räckte såklart inte. Därför var man faktiskt sämst när det gäller, även om det känns tråkigt att behöva påpeka. Bajen och Gnaget var ju inte på samma sätt sämst då det gäller, eftersom man inte var bättre än man visade i kvalserien och därför aldrig behövde testas. Ett säkert sätt att undvika stämpeln som Skellefteå AIK har är således att aldrig visa att man kan något.

Många vill spela banjo

Bilderna på gråtande Skellefteåsupportrar har gått varvet runt i riksmedia och då vårt lidande lyfts upp från att vara vår egen angelägenhet till något som är känt land och rike runt så finns nu en ännu längre kö av personer som önskar att deras lag var Skellefteå AIK. För vi lider mest av alla och vi faller tyngst. Men vi kommer tillbaka.

Det är själva bilden av många supportrars masochistiska dröm. Att lida, lida, lida och sedan vara med om det fantastiska i Den Stora Framgången. För tänk efter, det finns en mening i att bibeln har historier om Job vars tro testades av Gud och varför man har historien om hur Moses gick omkring i öknen skitlänge med sitt gäng. Det är för att de genom prövningarna visade sin stora tro och kärlek till vad de trodde på som de sedan belönades med det finaste av allt: bra sittplatser i himlen. Det är en logik som fungerar utmärkt i vår kultur, där hårt arbete och att kämpa sig upp frambringar en tår i ögat även hos de mest cyniska.

De som aldrig testas kan lika gärna vara klentrogna och sådana som vänder kappan efter vinden, eller sådana som sviker så fort det går emot ett år eller tre. Därför finns det många supportrar till särskilt Björklöven - som alltid följer Skellefteås öden nära - som privat och tyst för sig själva slår tillbaka förbjudna tankar om att dom hellre skulle ha varit Skellefteå AIK-supportrar. Men det är något de aldrig skulle medge offentligt såklart.

Denna läxan var överflödig, alla trodde vi att det här var vårt år. Att det var nu som vi skulle få belöningen för lidandet genom så många år, men vi får vänta ännu lite längre.

Stretch out and wait.