Jonas Hägerbäck, Jonas Andersson-Junkka, spelare som tror de är bättre än vad de är, en manisk, gnuggande tränare, med lika maniska spelsystem, som ledde ett lag med påstådda vinnarskallar till klubbens mest pinsamma slutspelsutåg genom tiderna. Där är Luleås säsong 02/03 i ett nötskal. Med den säsongen i bakgrunden, skulle Jens Hellgren tillsammans med Mikael Andersson ta över ett redan på förhand sämre lag på pappret och helst gå till slutspel med det den här säsongen. Det var förutsättningarna.

Utan att återberätta hela säsongen i detalj, då den som vill ha detaljer vackert får klicka sig vidare till arkivet på den här sidan, så fick alltså Hellgren och Andersson starta sin säsong med endast ett etablerat nyförvärv, finske backen Tuukka Mäntylä. De övriga nya spelarna var Leksands förre supertalang Jonas Nordquist, som hämtades från Rögle samt att man tog tillbaka de till Piteå utlånande Karl Fabricius och Jonas Johansson. Dessa tre 21-åriga spelare skrämde knappast någon och då Luleås tränare själva tippade sitt lag som fyra inför säsongen, verkade de antingen leva på en annan planet eller så ville de bara skapa lite rubriker.

Det första sportsliga beslutet den nya tränarduon tog, var att slopa alla rester av Ulf Taavolas mer eller mindre obegripliga spelsystem, som denne lanserade inför säsongen 02/03. Nu deklarerade istället Jens Hellgren att vanlig hederlig hockey med två backar och tre anfallare var det som skulle praktiseras och inga konstigheter i övrigt.

Skadorna något positivt

Som alla vet vid det här laget, så har diskussionen kring alla Luleås skador och invalidförklaringar den här säsongen körts till den punkten där inget nytt kan tillföras. Istället kan man konstatera att de skador som LHF drabbades av under säsongen, fick en hel del positiva effekter för laget, såväl som för klubben ur ett långsiktigt perspektiv.

Skadorna gav Johan Fransson chansen på allvar och blev bättre ju längre säsongen led och avslutade som kanske lagets bäste back. Skadorna gav Jonas Nordquist, Emil Lundberg och Jonas Johansson större roller än de kunnat ana, något som de väl tog till vara på. Särskilt Nordquist visade stundtals upp ett bländande spel, då hans spelförståelse redan är bland de bästa i elitserien. Skadorna gjorde också Karl Fabricius till något av en offensiv frälsare, då han i november kom tillbaka från sin skadeperiod, direkt sattes i förstakedjan och tillförde teknik och energi i laget.

Tack vare skadorna, blev det möjligt att genomföra en omedelbar generationsväxling i LHF och därmed kan man säga att de stärkte mer än de försvagade, trots att laget förstås ofta saknade Stefan och Petter Nilssons rutin, kyla och klass.

Att dessutom två av Ulf Taavolas handplockade vinnare som Jonas Hägerbäck och Jonas Andersson-Junkka också försvann, på grund av hemlängtan och sportsligt fiasko i Hägerbäcks fall, och skador i Junkkas, märkte nog ingen. Fallet med Hägerbäck illustrerar också tydligt skillnaden mellan då och nu på tränarsidan i LHF, då Hellgren och Andersson snabbt insåg Hägerbäcks begränsningar som spelare, begränsningar de helt enkelt inte hade överseende med. Något Taavola hade, då han fann honom användbar för att köra över målvakter och dylikt.

Ljus framtid

Då det väl var dags för slutspel, något Luleå tog sig till med bara fyra mindre inspelade grundseriepoäng än ifjol och en slutlig sjundeplats, skulle återigen tränarna visa sitt mod, något som finns mer utförligt beskrivet här och här.

Till skillnad mot fjolårets pinsamma insats mot Timrå, gjorde Luleå allt man kunde begära i kvartsfinalserien mot Färjestad. Man ville hela tiden något och man gav FBK en jobbig resa. Mer än så vore orimligt att begära, den här säsongen. Nästa säsong däremot, verkar Luleå ha alla förutsättningar för att återigen bli ett topplag, då man sitter på en utvecklingsbar kärna av spelare som redan är kontrakterade, har egna juniorer på uppgång och framförallt för att man faktiskt verkar vilja göra en satsning på att tillföra den bredd av etablerade spelare som behövs för att gå långt i slutspel, då den faktorn till slut fällde avgörandet för Färjestad i år exempelvis.

För första gången på flera år har alltså Luleå något positivt att bygga på efter en avslutad säsong, något man behövde byta ut klubbdirektören, tränaren och en stor del av en åldrande spelartrupp för att uppnå.

Rönnqvist levererade

Individuellt sett levererade Jonas Rönnqvist det man kan kräva av en rutinerad förstecenter. Rönnqvist verkar dock ha ett behov av att verkligen känna sig som lagets offensive etta för att producera på allvar, vilket både är en styrka och en svaghet. Hur som helst räcker Rönnqvists spel den här säsongen för att bli den ende fempoängaren i årets spelarbetyg.

Tomas Berglund och Hans Huczkowski är på väg ut som spelare, vilket också återspeglas i betygsättningen. Den förstnämnde på grund av allmän slitenhet och den sistnämnde på grund av bronkit. Hockeyspelare som inte kan andas är sällan bra hockeyspelare, vilket även gäller den forne målskytten Huczkowski. Slutspelets rubriksättare, Gusten Törnqvist, spelade totalt bara drygt sju matcher över hela säsongen, vilket är för lite för att betygsättas. Samma sak gäller Stefan och Petter Nilsson, Pierre Berggren och Patrik Bäärnhielm.

Betygen fördelar sig som följande i övrigt:

Femmor

Jonas Rönnqvist

Fyror

Jonas Nordquist (+)
Karl Fabricius
Johan Fransson (+)
Tuukka Mäntylä
Pavel Skrbek
Johan Tellström

Treor

Kamil Brabenec (+)
Richard Kapus (+)
Jan Sandström (+)
Linus Fagemo
Magnus Nilsson
Jonas Johansson
Daniel Henriksson
Emil Lundberg

Tvåor

Torbjörn Lindberg
Roger Åkerström
Per Ledin

Ettor

Tomas Berglund (+)
Hans Huczkowski (+)
Jonas Hägerbäck
Jonas Andersson-Junkka