Skellefteå tog ledningen redan i matchens första byte då Matthias Nilimaa kunde stöta in en lös puck efter förarbete från Tomi Hirvonen och Ramstedt. Tanken var då att det skulle bli en lugn resa, men icke. Skellefteå dominerade skeendet i den första perioden men visade redan då tendenser till att åka för mycket med pucken själva och man skapade egentligen inte så många riktigt farliga farligheter i perioden, trots att Växjöbackarnas enda uppspelsvariant var slagskott i panik i rundeln.

I den andra perioden kom Växjö ut taggade och kopierade Piteås mål från match två i playoff ett då man hittade en fristående spelare på "fel sida boxen" med Skellefteåögon sett. Denne spelare, en filur som bär namnet Tomas Lundström, kunde lätt göra 1-1. Resten av perioden spelades i panik i takt med att Skellefteås kollektiva ångest vällde över laget. Ingenting fungerade, och ännu mindre fungerade det efter att Nilimaa tagit ett klantigt matchstraff då han bakifrån tacklade in Peter Andersson i ryggen och in i sargen bryskt i slutet av mittronden. Tack vare hårt jobb från lagkamraterna och ett stycke mirakelräddning från Sean Gauthier så kunde Skellefteå reda ut trasslet.

I den tredje perioden flyttar Skellefteå åter upp positionerna och skapar mer än vad Växjö förmår. Till sist lönar det sig då Jimmie Ericsson själv skapar ett 3-mot-2-läge och viker ut pucken till Ramstedt som direktskjuter högt över Fredrik Jensen. Med mindre än fyra minuter kvar exploderar då Isstadion i AIK-kärlek och man börjar så smått tänka framåt mot söndagen. Med 18:55 på klockan gör speakern reklam för söndagens match då Shjon Podein tidigare åkt ut på en klantig charging i Skellefteås zon. Men 65 sekunder är jättemycket tid att klanta sig på, vilket Steve Potvin skulle visa då han ännu en gång inte lämnar ifrån sig pucken i rätt läge utan istället åker med den tills han ramlar. AIK är i det läget på väg framåt med sin forwards som väntar sig att pucken ska dumpas ner i offensiv zon. Andreas Custemo av alla människor tar pucken, hittar Tompa Lundström på andra sidan isen och denne får fri lejd in i zon där han lyckas krångla ett slagskott förbi Gauthier som dock var på pucken med armen.

Skellefteå AIK visar sedan att man är mentalt starkare än Skellefteå AIK's supportrar. Med 4500 nervvrak på läktaren som redan börjat fundera över adjektiven som ska användas i bannorna över förlusten så trummar Skellefteå på som ingenting hänt, som om det där nesliga kvitteringsmålet aldrig skedde. Metodiskt biter man sig fast i Lakers zon och Ramstedt fixar i princip målet då han bryter in framför mål med pucken efter vunnen tekning och får med sig både Jensen och en back på sin färd i väderstrecket norrut. Pucken stannade dock kvar och lämande ett öppet mål till Jimmie Ericsson som kunde göra ett enkelt, underbart och förlösande mål och ordna match på söndag.

Pour some sugar on.. Wolf!

För min egen del så har jag varit skeptisk till Taavola från starten, jag gillar inte hans stil utåt och inte hockeyn han förespråkar. Men i och med att han nu ändå bär Skellefteå AIK's färger så vill jag hitta en anledning att tycka om honom, och idag hittade jag den. Taavola mjukade upp mig för någon vecka sedan med ett reservationslöst hyllande av Pär Mikaelsson, vilket såklart alltid går hem. Ikväll var det härligt att se honom balansera på sargkanten, jublandes med båda armar i vädret efter Ericssons avgörande. Det är alltid bra att visa känslor och att vara stolt över det uträttade. Viva Wolf!

Läktaridioter

Med mycket folk och fredagsmatch så får man vara inställd på att det står folk och fiser runt omkring en, att någon tappar besinningen och stundtals skriker "KÄMPA AIK!!!" när dom har full kontroll på i princip allting och det enda som är fel är att matchen är jämn. Att någon luktar finkel gör inget. Att någons fisar luktar finkel gör inget. Att det luktar allmänt svett och är varmt som fan gör inget. Det är en del av upplevelsen. Men fan, får man en människa som inte har ett enda jävla rätt under en hel match och ändå skriker konstant så då blir i varje fall jag less. Vid den andra perioden hade skräphögen bakom mig sin analys klar: AIK ville inte vinna, man kämpade inte och främst var allting Taavolas fel som inte tagit timeout redan i starten av andra perioden. Vid varje närkamp ville han att AIK skulle tackla och gå in hårt, om än detta såklart skulle ha lett till att Skellefteå skulle ha gått bort sig mer än ofta. Även om AIK:are hade tagit markering så skulle dom åka mer, exempelvis så fick Pär Holmqvist en släng av sleven då han gjort ett 4-mot-2-läge till ett 4-mot-3 efter att ha tagit sin gubbe. Tydligen åkte han inte nog långt för att markera ut sin man för Holmqvist fick höra att han minsann skulle ha "kämpat hemåt någon gång".

Om AIK hade haft honom som tränare skulle Växjö haft tvåsiffrigt antal frilägen och avgjort matchen efter en kvart eller så. Lägg därtill en hög jävla röst och konstant skrikande "jobba, jobba, JÅÅÅÅBA" och hela tiden utsagor om hur usla Skellefteå var. Det blir nog efter ett tag, det blir bara tröttsamt. Lägg därtill poänglösa skrik och rop till Jens Nyström om att han minsann är alkoholist, och det blir bara tröttsamt. Av alla mina år på ishockey var nog denne man i sin propra skjorta och med sina lätt rodnande vänner en av de mest värdelösa. Jag håller tummarna för att han spiller mjölk på sig själv då han öppnar nästa mjölkpaket, att hans smör är härsket och att hans bröd är torrt. Att han klämmer åt hamburgerbrödet på fel ställe så att köttet ploppar ut och ner på det smutsiga restauranggolvet. Att han blir utsatt för en fakturabluff på någon hundring eller så som han råkar betala. Ett sådant vardagselände har han gjort sig väl förtjänt av.

Apropå Nyström så föll förutsägbart nog Skellefteås klack för Nyströms hets i tidningen. Han buades ut då han hade pucken och en ganska poänglös ramsa om att han minsann gör något så förbjudet som dricker alkohol gick några varv i första perioden. Det är nog bara små människor som tycker att det är roande. Eller såna som gillar Stefan & Kristers buskisshower. Synd för AIK's klack som hjälpte publiken till orgasmisk lycka i tredje perioden att man visar sig vara så lättledda. Förstår man inte att tystnad och att totalt ignorera Nyström vore så otroligt mycket mer effektfullt än att visa att man faktiskt bryr sig om vad han säger? Nåväl.

Spelarbetyg

Om Växjö så vet jag ingenting, matchen var för psykiskt ansträngade för något utlåtande från min sida. Skellefteå kan jag däremot jiddra om lite mer. Pär Mikaelsson såg i början hämmad ut av sin skada, men kom igång sen. Steve Potvin gjorde inte så särskilt mycket, och det är störande att han inte spelar säkrare på egen planhalva - Brett Harkins var bättre med puck på egen planhalva, jo jag menar faktiskt det. Sen är Potvin långt bättre på alla andra sätt i det defensiva spelet, men marginalerna är för små för ofta. Johan Åkerman spelar också med för små marginaler stundtals och blev nästan bränd då han gav bort pucken till Shjon Podein i ett powerplay i första perioden.

Noterbart är också att Skellefteå nu mindre än tidigare matar puckar bak till Åkerman att skjuta på. Är detta medvetet, i såna fall varför? Märkligt är det i varje fall. Han är fortfarande helt okej Åkerman, men mer en i mängden. Bäste back var istället Jörgen Sundqvist som gjorde en fantastisk tredjeperiod främst.

Fredrik Krekula är AIK's nästa bäste forward så långt i playoff. Alltid klok, alltid pålitlig och han tar stort ansvar i spelet över hela banan. Mycket imponerande insatser av honom så långt och han visar klass. Ge honom ett nytt kontrakt!

Bäst i playoff så långt har förstås Johan Ramstedt varit. Efter säsongen kan man se tillbaka på dessa veckor, oavsett hur det går på söndag, som tiden då Ramstedt höjde sig ytterligare en nivå som spelare. Han tar större ansvar, han går på mål och vågar hela tiden skapa. Han är rent av minst en klass bättre än alla andra på banan, och det inkluderar spelare på artistskatt och spelare med NHL-meriter. Det han uträttade i dag var sådant som bara stora spelare gör.

Det blir inget matchens fem stjärnor, för fem stjärnor är för lite för Ramstedt. Han var för bra för en sådan liten utmärkelse. Jag nöjer mig med att säga att Ramstedt stod i en klass för sig, upphöjd över de övriga dödliga hockeyspelare. Bland resterande så var Krekula och Sundqvist de bästa.