SuperAllsvenskan är färdigspelad, favoriten Skellefteå AIK tog ingen direktplats i år heller, man slutade trea efter att aldrig egentligen ha övertygat under serien. I sista omgången tappade man en 5-1-ledning mot Sundsvall, i en match som hade kunnat vara avgörande för en direktplats till kvalserien. Det är förstås värdelöst, liksom en hel del andra saker AIK gjort under årets SA-kampanj.

Fjolåret

Fjolåret sågs ju som en framgång i och med att man gick till Kvalserien till slut, man hade ett vansinnigt powerplay och gjorde sig kända som ett allmänt roligt lag. När vän av ordning (VAO) nu jämför resultaten mellan den här säsongen och fjolårets succéår kan han bara konstatera att, häpp, laget har ju faktiskt gjort bättre resultat i år, hur kan det komma sig, när så många kritiska röster, som ju tycks fullständigt befogade, hörs mot främst Wolf Taavola?

Fjolårets lag slutade fyra i SuperAllsvenskan med 24 poäng och überoffensiven gav 51 mål framåt; årets lag slutade trea, spelade in 25 poäng och gnuggade in 50 mål. Fjolårets andraplats i grundserien byttes ut mot serieseger.

Vän av missförstånd (VAM) vill ju gärna peka på allt som blivit sämre: åh, om bara Harkins behållits, åh, vilket powerplay man hade förut, åh, att man ska vika ner sig så förbannat i år!

Skellefteå slutade trea i kraftspelsligan i år, med en procent på 18.67; i fjol kom man tvåa i samma liga med 20.21%. Hade man haft samma effektivitet nu som då, hade det ändå bara räckt till en tredjeplats, då tvåan Mora i år låg på 22.67%! Och Brett Harkins, visst skulle han ha producerat mer med några vettiga avslutare vid sin sida, men vad han faktiskt producerade i assistväg, har Steve Potvin överträffat. 12 assist är bättre än 10 assist, hur man än vrider och vänder på det. Det spelar ingen roll att Harkins går utmärkt bra i Finland nu, eller att han har högre kapacitet i sig, det som räknas är vad de faktiskt fått ut under omständigheterna.

Hur var det nu med att vika ner sig, var inte det något man pysslade med även under hjältesäsongen i fjol? Förlorade man inte hemma mot bottenlaget Mora, förlorade man inte hemma mot ett mediokert Gnaget, förlorade man inte med jävla noll ett mot jävla Bofors på jävla hemmaplan, förlorade man inte mot jävla Björklöven med 5-4 i en match där man vann skotten med 28-13? Jo, det gjorde man. Man vek ner sig flera gånger, i matcher som var viktiga, trots Brett Harkins, trots Fredrik Näsvall, trots Pasi Mustonen i båset. Man fick ju till och med stora darren mot Arboga. Ändå slutade det så bra. Vad kan man lära sig av det?

Jo, en sådan optimistisk själ som VAO pekar ju gärna på att det ännu är för tidigt att ge något omdöme om laget, om fjolåret sågs som en framgång och man hittills har förbättrat sig. Men sanningen ligger ju någonstans emellan VAO och VAM.

Statistiken ska givetvis tas för vad den är, då det inte bara är olika årgångar av AIK som jämförs, utan också av SuperAllsvenskan. Kanske är årets serie sämre än fjolårets, kanske borde man, om slagstyrkan varit åtminstone oförändrad, därmed ha gjort tydligare framsteg poängmässigt, än bara en fjuttig pinne. Även om kraftspelet i procent inte skiljer sig så mycket åt, nog måste man säga att det verkade mer organiserat i fjol; verkar ju tveksamt att man ska kunna höja sig till en effektivitet på 29% i en eventuell kvalserie i år, som man låg på i fjol. Men ändå blir allt bara subjektiva uppskattningar.

Wolf

Man kan ju ta med förväntningar i bilden också. Pasi Mustonen förklarade öppet att han ville ha en förlängning på kontraktet, han byggde på sikt och bästa skördeåret för honom brukade vara det tredje. När AIK valde att inte ge nytt förtroende, satte detta förstås ribban för Wolf Taavola. En populär, ganska framgångsfull tränare med två säsonger i klubben låter som en optimal situation för de flesta, väljer man då att ta in någon annan skickar man ju också tydliga signaler om att man vill se klara förbättringar. Förbättringar som givetvis visar sig i Kvalserien, att man på vägen dit vinner grundserien istället för att komma tvåa är inte speciellt viktigt på det stora hela, annat än att det skulle ha känts betryggande om AIK i år gått fram mer maskinlikt i SA. Att AIK än så länge förbättrat sig resultatmässigt kan man enkelt slå fast; den relevanta frågan är ju om laget är moget för att visa den här förbättringen även i Kvalserien.

Baserat på spelet man visat upp blir ju svaret ett rungande nej. Det är främst det defensiva spelet, Wolfs adelsmärke, som varit undermåligt. Hur man ska klara av kvalserien med det spel man visat upp genomgående under SA, och när man tappar 5-1-ledningar mot Sundsvall, är ett mysterium. Det var sådana saker Wolf skulle styra upp! Det var inte för hans karisma eller optimistiska hockeysyn han värvades, utan för att vara en gedigen tränare som kan lära laget försvara sig. Att man gått framåt resultatmässigt kan lika gärna vara ett resultat av sämre motstånd i elitlicenstider som att man själva skulle ha blivit bättre. Eller att det enda Taavolas högt uppskrivna ledarskap lett till är att spelare som Fredrik Krekula och Pär Holmqvist har gjort bättre säsonger i år, medan Fredrik Näsvall lämnat laget och B-O Karlsson spelar väsentligt mycket sämre än i fjol. Bra värvningar som Tomi Hirvonen, Jörgen Sundqvist och Pekka Poikolainen har gjort att man hamnat något på plus.   

B-O Karlsson

Bert-Olav är ett kapitel för sig, men känns på något sätt symbolisk för hela Taavolas ledarskap och vad man retar sig på. Taavolas eviga förtroende för Karlsson, som han haft tidigare i såväl Boden som Luleå, är provocerande. Oavsett hur dåligt han spelar så matchas B-O stenhårt, till och med som back i box-play, hallå!

Det taktiska geniet har lidit av snillets förbannelse och varit Skellefteås sämsta spelare under SA. Det dåliga, feltajmade och oinspirerade spelet genom SuperAllsvenskan kan inte förklaras med att han spelat back (i grundserien var han ju center och gjorde bra med poäng). Det var ju som back han gjorde succé i fjolårets SA och vann serien poängliga. När han är i form kommer många av hans goda sidor bättre till rätta på backplats, när han får sköta uppspel, fylla på i anfallen och så vidare. Det borde inte vara därför han varit kass i år, då han klarade det alldeles utmärkt så sent som i fjol. Däremot är en dålig B-O på backplats klart mer destruktivt än att gömma en dålig B-O i kedjan. Kanske är B-O slut, åldern har han ju onekligen mot sig, eller så är han bara omotiverad. När AIK värvade honom i fjol hade han ju inte gjort många BIK-anhängare glada med sitt spel, för att plötsligt lyfta sig och känna inspiration. Är det sådan inspiration Taavola förväntar sig att B-O plötsligt ska känna igen och därför matchar honom stenhårt, är det ens möjligt för en lirare som B-O att få den under Taavolas gnuggarfilosofi, eller är det som i Taavolas fall brukar kallas tjurighet egentligen bara en oförmåga att erkänna sina fel, eller avgöra när någon gammal veteran faktiskt är slut?

Alltså. . .

Statistik och någon logisk förnuftighet i hjärnan säger att det inte alls är sämre än i fjol, det är i Kvalserien det ska visa sig. Gjorde man en bra Kvalserie i fjol när man vek ner sig flera gånger under SA och gick dit via play-off, så borde man väl kunna göra en snäppet bättre Kvalserie i år, då man visst också har vikt ner sig några gånger. Ändå säger hjärtat något annat, att det är åt helvete, att AIK:s fantasilösa gnuggande aldrig verkar ge resultat på dom punkter som man skulle förbättra: försvarsspelet och stabiliteten. Skellefteå har spelarmaterial till att ligga i topp i målligan i år igen oavsett tränare, men vad hände med förbättringarna? Trots bättre backar och bättre centeruppställning än i fjol har den tydliga, spelmässiga förbättringen inte synts till. 

Men, men, så länge man inte går bakåt heller är det väl bara att vänta med sågandet ytterliggare ett tag. Och oavsett vilket lär Taavola sitta säkert på sin plats även över nästa säsong, TÅLAMOD kommer vi att få höra om och om igen, oavsett om AIK slås ut i playoff av Piteå, floppar i Kvalserien, eller återupprepar fjolårets respektabla tredjeplats. Fast den enda möjligheten för Taavola att få den uppskattning hos gemene banjoman som Mustonen fick i fjol, det är genom en biljett till Elitserien.

Good times, bad times, Wolf times.