Peter Westermark
31 januari 2004
Svarta rubriker och hockey-Sverige rasar över "beställningsjobbet" där Johnny Oduya såg till att få slåss mot Luleås Per Ledin. Det är så tröttsamt, så förutsägbart och så hycklande. Oduya, Ledin och Niklas Wikegård kommer undan med högt hållna huvuden. Jens Hellgren och förbundsordföranden Kjell Nilsson gör det inte, även om de möjligtvis spelar en roll för att de anser att det är vad som krävs i deras yrken. Om inte så är det märkligt.
Om någon missat det handlar jiddret om att Oduya hux flux börjat slå på Per Ledin i slutet av matchen mellan DIF och Luleå i torsdags. Detta ska ha varit en hämnd på Ledin för att han armbågstacklat Mika Strömberg tidigare under säsongen, en smäll som tog så illa att Strömberg fortfarande inte är spelklar. Luleå går efter matchen ut med att slagsmålet var ett beställningsjobb och att Wikegård erkänt detta inför domaren, Gud och Jens Hellgren i domarrummet i Coop Arenas innanmäte.
Ut marscherar de politiskt korrekta, och de kräver hårda avstängningar för Djurgården.
Det verkar för mig väldigt märkligt att Jens Hellgren och Mikael Andersson med långa spelarkarriärer bakom sig inte tagit till sig det hederssystem som finns illa dolt inom ishockeyn. Ledin fick aldrig någon avstängning för tacklingen på Strömberg, därför valde Oduya att ta lagen i egna händer och slåss mot Ledin som en markering. Sånt händer, och ett slagsmål är ett bättre sätt att ge igen än något direkt farligt som en slashing mot oskyddad del av kroppen eller en tackling bakifrån.
Det är nog ingen tillfällighet att det var just i DIF det hände, med en mer än NHL-vänlig tränare som Wikegård i båset och med Oduya som spelat juniorhockey i Kanada på isen. Det som hände är en väldigt vanlig form av NHL-rättvisa, och de politiskt korrekta brukar ju alltid hävda att man inte ska ge avstängningar för slagsmål, utan att matchstraff räcker, så varför ska Oduya bli tvingad att sitta några matcher denna gång? För att det var uträknat, för att han väntade på ett lämpligt tillfälle? Äh, då skulle spelare sitta på läktaren ännu oftare än dom redan gör för slagsmål på isen.
Wikegård kan gå ur situationen med huvudet hållet högt då han är ärlig på så vis att han inte fördömer Oduya och att han säger att det var för att ge igen på tacklingen mot Strömberg. Wikegård gör så för att han vill visa att DIF är ett lag som inte ger sig, det borde inte vara så svårt att förstå. Andersson och Hellgren framstår som noviser inom sporten med deras kommentarer om beställningsjobb och att Ledin skulle ha utstått hot i tidigare matcher. Hellgren och Andersson vet självklart om att spelare hotar varandra hela tiden. Hot om fysiskt våld är lika vanligt förekommande på isen amen i kyrkan. Därför är deras upprördhet bara en jakt på billiga poäng hos en allmänhet dom hoppas inte vet bättre.
Ledin själv har ingen skuld i det inträffade, han tog smällar för laget och såg till att hålla sig passiv i slagsmålet för att ge hans lag ett powerplay i ett känsligt läge av matchen. Applåder till honom för det. Nu belönade inte domaren honom särskilt mycket - Ledin fick fyra minuter utvisning, Oduya fem - men det är inte så mycket att göra åt det.
Antagligen blir moralpaniken så stark att något sorts straff kan komma att utdömas om Wikegård låtit munnen sladdra i domarrummet. För det är så det brukar fungera.