Luleå har nu nått den nivå där lagets tidigare stjärnspelare återfinns i seriekonkurrenter, vilket är det ultimata beviset på att man har blivit ett bottenlag. Precis som Västerås under 90-talet, får nu Luleå se sina stjärnor inte i det egna lagets tröjor, utan i motståndarens.

Motståndare som dessutom Luleå har kvar att möta innan grundserien är slutspelad.

Skrattretande miss

Att Jonathan Hedström spelar i Djurgården den här säsongen, hade varit skäl nog för Luleå att sparka den sportsliga ledningen, i en klubb med ambitioner alltså. Något som Luleå uppenbarligen inte har. LHF lät en kontraktslös Hedström gå omkring i Skellefteå en hel sommar, tjurigt mumlandes mantrat ”Vi är inte intresserade, vi har en bra trupp.”. Så dumt, så ambitionslöst. Ett säkerligen förvånat Djurgården kunde till slut plocka upp Hedström i augusti, något som de inte ångrat för en sekund.

I DIF har Hedström i dagsläget svarat för 32 poäng, mer än vad han gjorde under någon av sina säsonger i Luleå, vilket av någon anledning användes som ett argument emot att värva honom. ”Hedström kan inte göra över 30 poäng och är inte värd pengarna.” hette det. Detta inte särskilt knivskarpa resonemang var då tydligen baserat på att spelare inte kan utvecklas efter att de lämnat LHF. Nu har Hedström gjort mer poäng än samtliga spelare i Luleå och det enda man kan göra är att skratta.

En annan finess med Hedström, förutom hans poängplockande, ligger i den spelartyp han är. Kort sagt är han allt Per Ledin försöker vara, men saknar mod och talang till. Där Ledin förlorar närkamper, vinner Hedström dem. Där Ledin gör efterslängar eller sätter upp handskar i ansiktet på folk, tacklar Hedström. Där Ledin på tomgång åker skridskor och jobbar hårt, skapar Hedström mål och målchanser utav arbetet. Som sagt, man får det man betalar för.

Vägen till kvalspel

En möjlig väg till kvalspel för Luleås del, kan komma att gå via förluster mot Jarmo Myllys och Jari Kauppila, sedan idag i HV 71 respektive Leksand. Visst, Myllys är inte längre den toppmålvakt han var för fem-sex år sedan och LHF skulle säkert förlora bort mot HV 71 oavsett vad för varelse som stod i mål för HV. Men det går inte heller att komma ifrån att en förlust där, kan komma att innebära ett stort steg närmare en kvalserie för Luleå.

Inte heller går det att komma ifrån att Jarmo Myllys under ett kort inhopp i LHF, istället för i HV, hade kunnat vinna någon match åt laget och gett nödvändig konkurrens och vila åt Daniel Henriksson. Men så långt tänkte inte LHF.

Jari Kauppila är en av de mest tekniskt begåvade spelarna i Luleå sedan laget vann SM-guld 1996. Att han och Ulf Taavola inte alls kunde med varandra, förändrar knappast det faktumet. Taavola har alltid haft svårt att hantera starka individer och renodlat offensiva spelare. Av den anledningen blev inte Kauppila den succé man kunde förvänta under hans inhopp i laget under en dryg säsong. Men som alla vet är inte Taavola kvar längre i LHF, som borde ha kunnat chansa med Kauppila under det lilla som återstår av serien. I sämsta fall hade han gjort åtminstone ett mål med sin patentfint och därmed bjudit på mer hockeyunderhållning än Per Ledin gjort under hela sin karriär. Och framförallt hade han inte gjort några poäng för Leksand, som Luleå har kvar att möta på bortaplan i säsongsavslutningen.

Den här säsongen har i ett LHF-perspektiv inte bevisat annat än att klubben blivit 2000-talets svar på Västerås. En klubb som hela tiden blir sämre och sämre sportsligt, har allmänt udda existenser i truppen och hela tiden dessutom tappar sponsorer och publik. Man kan inte annat än skratta åt det hela. För klubben har bara sig själv att skylla för sina misslyckanden.