Gnaget tog snabbt ledningen i matchen då Fredrik Hynning i powerplay stänkte in ett direktskott mellan benen på Sean Gauthier efter bara 1.07. Jimmie Eriksson var den hos gästerna som visade störst handlingsförmåga i början av matchen och svarade direkt efter målet med en högklassig soloraid där han trampade sig igenom Gnaget-försvaret, men avslutet gick över. Men, trägen vinner: Jimmie Shelter gjorde om samma sak nästa byte, där Skellefteå för övrigt spelade i power play sedan Urban Omark åkt ut, men med skillnaden att han nu satte avslutet i mål och matchen var kvitterad efter 4.11.

När Steve Potvin åkte på matchens tredje utvisning 6.52 föll matchens tredje mål bara fyra sekunder senare; starke Gnaget-centern Roger Rosén vann klockrent en tekning mot Jimmie Shelter i Skellefteås zon, offensive backen Jonas Liwing kunde ostört kliva in i banan och pricka in 2-1.

Om Skellefteås sportchef Peo Larsson i det här laget av matchen hade rest sig från sin läktarplats och förklarat för publiken att man valde att ersätta populäre Pasi Mustonen med Wolf Taavola för att den senare skulle kunna lära ut försvarsspel hade han troligen fått rutten frukt kastad på sig. För Skellefteås spel i egen zon var, precis som i dom senaste matcherna på hemmaplan, bedrövligt. Man gav bort pucken för enkelt på egen planhalva, slog stressade uppspel, blev lätt fasttryckta och var allmänt dåliga. Nu var Gnaget inte på tårna heller och skapade av detta bara ett 3-mot-1-läge som brändes utanför innan det att Skellefteå kunde kvittera åter en gång.

Det var Johan Ramstedt som med kyla och smartness tog in pucken i zon och kunde sätta upp Johan Åkerman, som i sin tur sköt utanför, men med studsar huller om buller så var plötsligt Gnaget-keepern någon helt annanstans än i sitt mål när Skellefteås Tomi Hirvonen lade vantarna på pucken och kunde lägga in pucken i öppen kasse efter 12.05.

Efter 16.34 var det Skellefteås tur att göra ett mål direkt på tekning, Pär Holmqvist bak till Johan Åkerman som pangade slagskott mellan benen på Ola Nilsson, som knappast kan vara nöjd varken med den insatsen eller matchen på det stora hela.

I andra perioden fortsatte det dåliga spelet i egen zon, men Gnagets spel var inte heller på den lysande nivån och Skellefteå kunde hålla undan. Farligaste Gnaget-möjligheten var när Sean Gauthier först släppte en väl enkel retur, men räddade returen med nån slags vindrutetorkaremanöver med sitt benskydd, mycket spektalulärt.

2-4 var även det ett power play-mål, den här gången sedan man under en och en halv minut spelat matchens sämsta PP-spel fick Tomi Hirvonen plötsligt skottläge från kanten sedan Jimmie Shelter just tagit in pucken i Gnagets zon; med ett välriktat handledsskott blev Hirvonen tvåmålskytt för dagen.

I tredje perioden såg Skellefteå säkrare ut än tidigare under matchen, då man så länge man ledde med bara två mål inte släppte till mer riktiga farligheter än när Roger Jönsson enkelt rundade B-O Karlsson i spel fyra-mot-fyra och kom ensam med Gauthier, men utan lycka. Framspelad av Johan Ramstedt kunde Pontus Petterström 13.18 in i perioden göra 5-2 på ett sätt som liknande Skellefteås andra mål, då Nilsson ännu en gång var nowhere-to-be-seen.

Med tre mål upp jagade Gnaget febrilt och skapade nu en hel del bra chanser, främst var det kedjan med Roger Rosén mellan Mattias Beck och Fredrik Hynning som kändes farlig. Sean Gauthier gjorde flertalet mycket kvalificerade räddningar och såg till att det aldrig blev riktigt nervöst mot slutet, där Gnaget bombade på för fullt och plockade ut Nilsson med två och en halv minut kvar och spelade sex-mot-fyra. David Engblom var snorren (snor-ren, that is) framför Gauthier, som först räddade Engbloms skott och sedan slängde sig och fixade returen som Mattias Pålsson dundrade från kanten.

Efter Gnagets bombardemang kom Pär Mikaelsson och Andy Nyberg i två-mot-en-situation där Gnaget saknade målvakt, Nyberg var juste och passade Mikaelsson, som också var juste och passade tillbaka, så det var Nyberg som fick spika slutresultat med sju sekunder kvar av matchen.

B-O Karlsson var tyvärr en katastrof för andra matchen i följd, dels i spelet med lika många man på banan, men framförallt i vad som ska vara hans styrka: powerplay. B-O må ha spelsinne i överflöd, men när timingen och beslutsförmågan funkar så här dåligt har han inget i laget att göra. Att han dessutom matchas hårt i PP gör förstås skadan än värre. Bland övriga backar var också Fredrik Bergquist underkänd, som efter en lätt lovande inledning av SA mest bara uppträdde förvirrat. Johan Åkerman stundtals oerhört fumlig och gjorde enkla misstag, men gjorde även många bra saker och var ofta tillbaka som den för offensiven bärande kvartsbacken han är.

Skellefteås taffliga försvarsspel hade kunnat vara en fest för Gnagets förstakedja med Patrik Wallenberg, Roger Jönsson och Urban Omark, som borde kunna vara en av seriens bästa formationer, men förutom Jönssons chans i fyra-mot-fyra och att de ordnade två utvisningar var de bleka. Istället var det tidigare nämnde Rosén som försökte visa vägen.

Sean Gauthier såg osäker ut i början av matchen men spelade upp sig till ett bra betyg, vilket när Ola Nilsson darrade kändes som den största skillnaden mellan lagen.

Johan Ramstedt var matchens bästa spelare, tongivande i alla spelmoment, högklassig i varje byte, backcheckade till sig puckar, störde uppspel och snurrade framåt. Jimmie Eriksson underbart bra i första halvan av matchen, initiativtagande och effektiv i sitt spel. Tvåmålsskytten Tomi Hirvonen liksom Ramstedt stark i alla moment och på väg ur sin formsvacka. Hårt arbetande forwards som Krekula, Nordberg och Petterström också bra. Jobbade bra gjorde också kedjan med Mikaelsson-Potvin-Nyberg, men där väntar man sig också mer framåt.

Matchens fem stjärnor:
5. Johan Ramstedt, Skellefteå
4. Roger Rosén, Gnaget
3. Tomi Hirvonen, Skellefteå
2. Sean Gauthier, Skellefteå
1. Jimmie Eriksson, Skellefteå