|
|
|
|
|
|
Veteranproblem i Skellefteå
Skellefteå /
Peter Westermark
29 januari 2004
Så då har Skellefteå utvecklat ett hemmaspöke. Tre poäng av tolv på hemmaplan är
förstås ett stort misslyckande och det är nu dags för dom som bryr sig om laget
att rasa. För det är vad vi gör, varje gång och alltid det går laget emot. För
första gången är Ulf-Peos AIK i egentlig skakning, för då det gick lite knackigt
i början på NHA spelade det ändå ingen roll om man kom först eller inte,
eftersom avancemanget till superallsvenskan var så gott som klart då motståndet
var det svagaste genom tiderna.
Och så är det i superallsvenskan också. Serien är sämre än någonsin, det finns
bara nu tre lag i serien som satsat stort från säsongsstart på att nå långt, och
ett av dom (Gnaget) har spelat under konkurshot. Ändå är Skellefteå varken först
eller tvåa. Och med en budget flera gånger större än Sundsvalls och Bofors har
man ändå bara två poäng fler än dessa båda lag. Det är favoritargumentet som
supportrar till just dom lagen brukar lägga fram, och det är rätt passande i
sammanhanget. Det är inte utan att man blir besviken över den lilla skillnaden.
Likaså blir man besviken över att AIK ska behöva vara utspelade på bortaplan mot
Västerås och Oskarshamn och gneta sig till segrar, och att man inte tar
initiativet med båda händer på hemmaplan mot Sundsvall.
Men det är Taavolas plan och vi är fast med den. Det ska i rättvisans namn sägas
att en perfekt exekverad gnetmatch kan komma väl tillhanda i en kvalserie mot
elitserielag, men Skellefteå är långt därifrån ännu. Innan dess måste man kunna
slå sämre lag, och det är svårt att tro att ett lag på allvar tror att dom kan
gå upp till elitserien om man inte ens kan spela ut Sundsvall på hemmaplan.
Vilket elitserielag skulle inte ha dominerat mot Sundsvall på hemmaplan från
första nedsläpp? Nä, just det, det finns inget.
Det finns många garn att nysta i om man vill hitta till roten av AIK’s problem
på hemmaplan, för det är vad som gjort att AIK inte är först i serien. Taavola
framhåller gärna att man tappat tålamod, att man blivit övermodiga och att
förlusterna kommit av den anledningen. Norra Västerbotten säger att ”Taavolas
envishet lyfter AIK!” och plötsligt är det som kallats handlingsförlamning då
andra tränare inte ändrat i formationerna ett styrkebesked från Taavola.
För min del tycker jag att det är märkligt svaga insatser från veteraner och
nyckelspelare i AIK som är en av de viktigaste anledningarna. Det tillsammans
med Taavolahockeyn som går stick i stäv med allting som hockeyn i Isstadion
någonsin stått för har ordnat katastrofreceptet som nu gång på gång rörs ihop på
hemmaplan.
I de tre hemmamatcherna hittills som slutat med förlust så anser jag att Sean
Gauthier, Johan Åkerman och B-O Karlsson alla varit klart undermåliga. Gauthier
fumlar in puckar och han kan ropa hur mycket han vill på planen, men inte
hjälper det då han inte gör avgörande räddningar. Eller ens räddningar
överhuvudtaget.
Vad som hänt med Johan Åkerman övergår mitt förstånd, hans puckkontroll är som
bortblåst och det funkar inte alls offensivt för honom. Defensivt ser det
skakigt ut, särskilt då han inte är på isen tillsammans med Fredrik Lindgren.
För hans del handlar det ändå bara om en formsvacka, det är omöjligt att det är
något annat. Skellefteå behöver honom otroligt mycket då han är nyckeln till
mycket av lagets offensiva spel.
För B-O Karlsson är det tyvärr inte så enkelt som att det dåliga spelet kommer
att gå över. Tecken har funnits hela säsongen, även om poängen tickat in i
hyfsad takt. Karlsson är inte längre som ifjol då han vann poängligan i
superallsvenskan. Det går lite saktare, han misslyckas med fler saker och igår
så förstörde han ensam Skellefteås 5-mot-3-spel med ideliga misslyckanden, något
han själv också märkte då han gjorde en uppgiven gest just innan han åkte för
att byta. Då man inser Bodensarens ålder så måste man se sanningen i vitögat.
Karlsson är som handbollslandslaget. Han kan glimta till ibland med den briljans
som en gång var, men oftast ser han tyvärr gammal och trött ut.
Det är ett allvarligt problem för Skellefteå så länge som Taavola matchar honom
så pass hårt. Karlsson är fortfarande en hyfsad spelare, men då marginalerna
numera inte bara längre är små, utan oftast alltför små, så är det dags att
skära in på istiden. Även fast man inser att det inte kommer hända.
Att ha sina bästa dagar bakom sig är inte alltför ovanligt i Skellefteå AIK
idag. I Superallsvenskan har fler spelare än B-O Karlsson sett gamla ut. Det,
tillsammans med den överdrivna respekten för motståndet, är hos mig anledningen
till lagets skrala hemmafacit. Pasi Mustonen gjorde sitt bästa för att ta bort
”vi är för bra för den här skitligan!”-attityden i Skellefteå som fanns trots
att laget misslyckats varje år. Taavola är likadan, men det hjälps inte.
Vi förväntar oss att AIK ska vara för bra för den här skitligan, särskilt då den
är sämre än någonsin (och AIK sägs vara bättre än ”någonsin”).
|
|
|
|
|
