Matchen var i mångt och mycket en kopia av hemmapremiären mot Gnaget, där Skellefteåspelares egna misstag gav mål i baken. Steve Potvin inledde paraden med att onödigt tappa pucken bakom egen kasse i första minuten, och där har du 0-1. Vid Hammarbys tredje mål får Johan Åkerman för sig att spelet avbrutits och gör inget riktigt försök att stoppa framstormande Paulsson som kyligt avslutar till 1-3. Hammarbys fjärde mål är resultatet av allmänt dålig markering och vid 1-5 är det ännu en gång Åkerman som hittar på något märkligt i sitt markeringsspel, där han med tom Skellefteåkasse får för sig att det bästa som finns är att låta Paulsson ta den lösa pucken.

För Skellefteås del så bestod målen av en listig historia med smart pass från Andreas Nyberg och snabbt vinkelskott från Tomi Hirvonen och en fadäs från Carl-Johan Klint.

Nåväl, det är bara att inse att Skellefteå har mycket att lära. Det blir svårt att ta sig någon vart om man har folkskräck. Ulf Taavolas envishet och förordnade av försiktigt gnuggande bortaspelsöppningar går inte när kraften från över 4600 förväntansfulla marklunds trycks skoningslöst mot tjugo stackars hockeyspelare. Arvet från årtionden tillbaka är att trycka på från början, att sätta tonen. Skellefteå försöker nu ta det lite piano vilket väl går bra om det är 2500 på läktarna, men med 4000+ på läktarna har resultatet från de två första matcherna har varit inversen av den klassiska Skellefteåöppningen - istället för att köra över motståndarna tidigt har man sett till att genom egna misstag låta motståndarna köra AIK. Det spelar ingen roll om man heter Steve Potvin eller Ulf Taavola, det går inte att undkomma ARVET. Tjurigheten i detta fall ter sig mest som att bestämma sig för att köra i vänster fil på en landsväg och hoppas att alla andra ändrar sig, bara man håller på länge nog. Så, give it up, yo, det kommer inte att hända.

Johan Åkerman är värd ett särskilt kapitel idag. Kort sagt var han en katastrof. Han stod för matchens kanske viktigaste fadäs då han hjälpte till att ordna livsviktiga 1-3 för Bajen och han sköt säkert sju skott över Bajenmålet. Att Åkerman skjuter över är inget ovanligt i sig, oftast brukar skotten sedemera bli lägre och smita in under ribban innan matchen är slut. Så hände inte idag, de var lika höga hela tiden. Det gick så långt att publiken vid ena kortsidan hånapplåderade åt Åkerman då han la ett enkelt handledsskott mot Klint i slutet av tredje perioden, och det tillsammans med skrattfesten som hans slagskott över mål just innan hade renderat i gjorde att han inte vågade skjuta mer. Trots bra läge vid 2-4 och tryck i anfallszon så la Åkerm,an en lös puck mot mål istället för att dunka på som vanligt, så det påverkade honom. Efter matchen fick matchsponsorn märkligt nog för sig att utnämna Åkerman, dagens kanske sämste AIK:are, till matchens lirare, vilket fick rätt många att bua åt utnämningen. Nu till poängen; trots allt är Åkerman den perfekta kaptenen och ambassadören för AIK. Åkerman åkte själv mot kortsidan och tackade publiken efter matchen och kommer garanterat att säga alla rätta saker i tidningarna i morgon. AIK ska inte behöva lita på att Åkerman är lagets bästa spelare varje match, och även han får göra sämre matcher. Han kommer tillbaka, Åkerman har stil.

Hos hemmalaget så höjde sig Pontus Petterström och Johan Ramstedt över mängden, och spelare som Fredrik Krekula, Pär Holmqvist, Steve Potvin och Robert Nordberg ska också ha ett godkänt betyg. Bland backarna får Fredrik Bergquist och Fredrik Lindgren de bästa betygen. Målvakten Sean Gauthier var ingen katastrof, men inte särskilt bra heller. Hans fotarbete ser ut att vara icke-existerande. Istället för att försöka röra på sig kan människan lägga sig på mage och chanspeta bort puckar. Vilken målvaktstränare i världen kan ha lärt honom något så dumt? Kontrollen på returerna är oftast rätt bra, men idag - liksom i dom tidigare matcherna - hamnar han ofta i konstiga positioner efter räddningarna.

Hos gästerna har topparna redan nämnts. Elias Abrahamsson brukar ofta vara en huvudperson i Skellefteå Isstadion, och visst åkte han ut även idag på grund av sin klumpighet, men han är trots allt en hårdför fysisk back som Skellefteå gärna skulle haft på sin sida under superallsvenskan.

Historien ska visa att den 19:e januari 2004 så satte Idrottspsykologen Johan Plate kursen mot Skellefteå efter att tidigt på morgonen fått ett telefonsamtal från en vän som behövde hans hjälp. Fast besluten att hjälpa sin vän skulle han inom kort sätta tänderna i det mest ångestfyllda projekt han åtagit sig i sin karriär.

Matchens fem stjärnor:
5. Andreas Paulsson, Bajen
4. Carl-Johan Klint, Bajen
3. Christian Lechtaler, Bajen
2. Johan Ejdepalm, Bajen
1. Pontus Petterström, Skellefteå