Skillnaden blir då att fotbollens experter är listiga nog att hålla tyst om sådana offentliga hemligheter. Därmed slipper dom bli ifrågasatta av politiskt korrekta ledarskribenter som inte vet mer om ishockey än att dom spelar med en puck. Därmed inte sagt såklart att ifrågasättandet är felaktigt, för det är det ju inte. Men hycklande och den spelade upprördheten går att klara sig utan. Var det någon som inte visste att idrottsvärlden var lite väldigt dominerad av män som står för gamla hårda värden, storstakar och att inte säga aj när man får ett blåmärke?

Åh, kom igen.

Det vore ju märkligt om det inte fanns homosexuella som spelar ishockey på hög nivå, men antagligen är andelen betydligt lägre inom sporten överhuvudtaget än inom övriga samhället – och detta av orsakerna som Värmlands-Gugge saluförde. Tonårsångest och en önskan att bli accepterad driver ju alla de jag-svaga som befolkar högstadium och gymnasium, i Nybro liksom i Stakka City. En naturlig väg att gå är då att söka platser där man accepteras. I och med att allting som ens antyder homosexualitet är skällsord inom idrotten så väljer nog de flesta jocko homos en annan väg.

Om vi med en gång kan fastslå att det faktiskt är så att det inte är lätt att vara homosexuell och spela hockey eller fotboll eller handboll så kommer man vidare. Det är då intressantare att undersöka vilken syn ledarna har på homosexuella i sina lag. Gunnar Johansson fick i TV4’s sportklubben visa att han står för en reaktionär gubbig syn, då han menade att målis-Maja gjort damfotbollen en otjänst genom att ha gått ut med att vara lesbisk. Han gick vidare med att mena att rekryteringen skulle försvåras genom att uttalade homos var med på hög nivå. Det säger nog en hel del om vad Gugge själv skulle ha gjort om han fick veta att någon i hans eget lag var håmo.

Intrycket som förmedlas och som jag personligen tror att många ledare står för är att det i sådana fall skulle vara den enskilde homosexuelle som skulle vara problemet och att hans homosexualitet skulle vara ett problem för klubben. Även om man från klubbens sida skulle säga att man accepterar avvikelsen är diagnosen fel från början. Debatten skulle tyvärr föras utifrån ett perspektiv om vad som är normalt och onormalt, om hur märkliga avvikelser kan och bör accepteras av normen. Detta då i motsats mot att arbeta för att förändra normerna, vilket jag inte tror att det finns något brinnande intresse för inom idrotten. He-man och Master of the Universe har just kommit till Värmland och Johansson ser likheter mellan den taffliga universella stridssagan och ishockeyns värden. Klart man hellre har manliga praktexemplar som Stratos (han kan flyga!), Man-At-Arms (kanoner i armbågarna!) och He-man (värsta rutmagen, blont hår!) i laget än en fjolla från fel sida spåren.

Och däri ligger all idrotts problem. Man har inte samma vida syn på den enskilde individen och vad denna får göra och inte som de flesta önskar. Ishockeyn fostrar. Den fostrar snopprockare som definierar ”fjolla” och ”fitta” så som de lärt sig och gör allt för att inte falla in i någon av de kategorierna.