När Ville Koivula värvades till Skellefteå AIK förrförra sommaren var han en stjärna. Man valde därmed att säga nej tack till stabile egna produkten Jonas Burman som säsongen innan delat målvaktssysslan med Johan Backlund. När Koivula anslöt från Tingsryd sade man från föreningens håll att det i mångt och mycket var en ”satsning på Johan Backlund”, att han på så vis skulle utvecklas genom större konkurrens, men det ekade falskt, speciellt med tanke på att nämnda Burman säsongen innan varit en av allsvenskan absolut bästa reservmålvakter och även hållit Backlund bänkad delar av säsongen.

Dåvarande tränaren Pasi Mustonen hade tidigare varit ansvarig för att få Koivula till Tingsryd och även fast Koivula och Backlund fick dela på matcherna inledningsvis var känslan i matchningen att det var Koivula som var den mer betrodda, som fick dom svåra matcherna. Detta var då inte obefogat eftersom att Koivula hade gjort en suverän försäsong och en lika lysande säsongsinledning. Sedan gick han sönder under lång tid, Backlund etablerade sig som nummer ett, storspelade i SuperAllsvenskan och Kvalserien och fick sedan chansen i Leksand, där han nu gör bra ifrån sig. Koivulas inhopp sedan han kom tillbaka var så skakiga som man kan vänta sig av en matchotränad målvakt. Vi minns Johan Åkermans bisarra självmål och det skakiga målvaktsspelet i hemmaderbyt mot Löven som sedan Brett Harkins såg till att vinna för Skellefteå och vi minns den katastrofala insatsen i Globen mot Hammarby, liksom vi minns hur han fick komma in i sista perioden i bortaderbyt mot Löven och släppte in deras enda skott på mål. Sedan var det inte mycket mer att minnas för Koivulas del.

Men när Backlund fick sin välförtjänta elitseriechans och drog till Dalarna kände man ingen större oro. Man hade Koivula, som ju egentligen skulle ha varit förstemålvakt redan under förra säsongen om han inte hade gått sönder. Men om inte om hade vatt hade hund vatt katt och den Koivula som i fjol vann mångas hjärtan har nu börjat ifrågasättas efter ett antal billiga insläpp och inga matchvinnarinsatser.

Koivula gjorde även i år en bra försäsong, främst mot elitseriemotstånd. Han är makalöst snabb både på skridskorna och reflexmässigt, spektakulär målvaktsstil alltså och med bra klubbteknik och förmågan att göra omöjliga räddningar. Innan skadan i fjol visade han också prov på bättre returhantering och rent allmänt säkrare spel än Backlund.

Mycket av den säkerheten har varit som bortblåst i den här säsongens seriematcher. En logisk förklaring till detta är såklart att AIK som lag släpper till lite skott och att han därmed får stå kall långa perioder, vilket alla vet inte är en önskvärd situation för en målvakt. Men så var det ju ofta i fjol också, utan att Koivula började darra för det, och så är det även för Hammarby som i skrivande stund bara släppt till sju skott mer än Skellefteå (en match mer spelad förvisso), trots detta har båda målvakterna Klint och Olie the goalie supersiffror statistiskt. Samtidigt ska det i ärlighetens namn tilläggas att Koivulas tama ingripanden allt som oftast inte påverkat matchernas utgång. 

I år är första året på evigheter som Skellefteå inte haft en Skellefteåfostrad målvakt och enligt ”lokalt är alltid att föredra om inte slagstyrkan försvagas nämnvärt”-linjen vi ofta driver här på hockeykultur.com är frågan som dök upp på forumet häromveckan logisk att ställa: hur många poäng hade skiljt plus/minus om AIK satsat hemvävt på John Cage istället för på Koivula? Ingen kan tro att det skulle skilja mer än två poäng i någon riktning.

Men ärligt talat är inte det den intressanta frågan i sammanhanget, utan hur Koivula trots halvslappt spel i grundserien står sig i viktigare matcher? Svaret på frågan är i allra högsta grad relevant då AIK innan transferstoppet den 31:a januari måste värva en till målvakt. Till en början tog man för givet att det skulle bli någon som klarar att hoppa in vid eventuell skada och kanske också avlasta Koivula om det krävs, men nu spekuleras/önskas det istället om att det ska värvas en ny förstemålvakt.

Ett tecken på hur opinionen svängt är Koivulas spel med klubban, som förra säsongen lyftes fram som en så viktig del av spelet och gavs oproportionerligt stor betydelse, ungefär som hur Randy Edmonds talade sig varm om tekningarnas betydelse fast ännu mer tillskruvat. När Backlund lyckades med att spela ut pucken snabbt fick man höra att det hade han minsann lärt sig av Koivula, den finske fantomen. Numera är känslan mer ”men vad faaan, det där kommer att resultera i baklängesmål nån dag, sanna mina ord!” hos mannen på läktaren när Koivula är ute på sina utflykter, som hittills inte gett nåt i baken.

Trots Koivulas sållande mellan varven är hans problem nog mer sentimentala än hockeymässiga. Nonchalansen han kan visa upp ibland påminner en del om Dick Andersson, men med den viktiga skillnaden att Dick hade visat så många gånger vad han var av för skrot och korn. Att han stundtals agerade som en fullkomlig klant i mindre viktiga lägen och hade större intresse av att hänga på ribban än att ta skott från mittlinjen spelade ingen roll när det vägdes mot hans larger-than-life-personlighet och väl bevisade förmåga att ständigt vara bäst i laget när det var viktiga matcher, snarare hade missarna då motsatt effekt: man älskade karln ännu mer. Hittills har Koivula aldrig fått bevisa något när det verkligen gäller, aldrig fått chansen att vara hjälte, så därför framstår hans missar som mer oroväckande. Man vet helt enkelt inte vart man har honom, eller om han har vinnarskalle.

Dessutom tar han som sagt över efter Johan Backlund, en homeboy och Skellefteås främsta export sedan Jonte Hedström slog igenom i Luleå. Backlund var mycket bra i fjol, men givetvis är det lätt att det görs en romantiserad bild även av honom när han nu inte är kvar, utan går bra i en högre serie. Även Backlund gjorde enkla missar, som när han ramlade mot Gnaget hemma i SuperAllsvenskan vilket kostade laget poäng, eller när han blev utbytt mot Huddinge borta som man förlorade, eller att han ofta släppte enkla mål från kanterna, eller att han ofta hade problem med returerna.

Det är främst mot sina två föregångare och minnet av dom som Koivula tävlar nu, för att visa att han håller, att han är värdig att vara förstemålvakt i AIK. Det är en match han har alla möjligheter att vinna; det är i grunden en ytterst begåvad målvakt och han skulle därmed förlänga AIK:s fina målvaktstradition och bli en av dom som nästa målvakt jämförs med. Lika lätt kan han bli en parantes, beroende på AIK-ledningens förtroende.

Slutsatsen blir således att AIK inför värvningen av en till målvakt kan välja mellan att satsa på ett etablerat namn, någon man tror kan komma in och ta över, eller att satsa på något Petter Sandström-liknande som skulle klara inhopp om nöden kräver det, men utan att vara tänkt att på allvar konkurrera om förstaposten. Det första alternativet skulle förmodligen kosta betydligt mer dollars, samt omöjliggöra en fortsättning i AIK för Koivula efter den här säsongen och mycket troligt sätta klubben i sitsen att igen värva en toppmålis. Det andra alternativet innebär förvisso att man chansar på att Koivula höjer sig, vilket är troligt snarare än otroligt, och är det billigare alternativet, samtidigt som man då mycket väl kan ha gjort en långsiktig investering och löst målvaktssituationen för många säsonger framöver. Maggropskänslan säger att det alternativet är det bättre. Koivula håller.