Per Savilahti-Nagander har verkligen inte haft en lika enkel och problemfri resa genom juniorhockeyn som Johan Fransson. Visst, Nagander har aldrig varit direkt dålig, men tidigare har han ofta haft problem med få sin närmare två meter långa kropp att åka skridskor på ett bra sätt, så väl balans- som fartmässigt.

Då Nagander debuterade i J20 Superelit säsongen 2001/02, var Johan Fransson ungefär samma spelare som nu. Det vill säga en back som med en elegant och kvick skridskoåkning kombinerat med en medfödd spelskicklighet, gjorde lite som han ville på isen. Nagander däremot, fick jobba hårt för att ens hänga med i tempot.

Samma år visade han dock i J18 Allsvenskan att han hade ett stort hockeykunnande, då den stora kroppen fick spela i ett lugnare tempo. Där gjorde Nagander tio poäng på tolv matcher och var en auktoritet på isen, då han var fysiskt starkare än alla motståndare och även hade överraskande god klubbteknik och ett fint spelsinne, två egenskaper som inte märktes så mycket på A-juniornivån ännu.

Vinnarinstinkt

Redan till förra säsongen hade han skridskoåkning utvecklats så pass mycket att han var en bra back på Superelitnivån och var en symbol för stabilitet i ett lag som sällan visade mycket av den varan. Men det är till den här säsongen som den store backen fullständigt exploderat.

Numera är Nagander en självklar ledargestalt och auktoritet på isen som finns med överallt. Han spelar fri medspelare med långa, precisa passningar, kan åka upp med pucken på egen hand, deltar i snabba spelvändningar, styr powerplay från blålinjen, täcker skott och vinner närkamper framför det egna målet. Helt enkelt en komplett back som just nu inte visar någon svaghet någonstans.

Men hans bästa egenskap är inte skottet, styrkan eller puckbehandlingen, utan den uppenbara vinnarinstinkten han visar upp gång på gång. Studerar man honom, ser man att han verkligen vill göra mål på varje skott, vill lyckas med varje dribbling och vill vinna varenda närkamp. Under förra helgens möte med Mora exempelvis, var det Nagander som på egen hand tog ett frustrerat Luleå på sina axlar och försökte både med kreativitet och hårt jobb visa vägen i en match som inte alls gick LHF:s väg. Sådant utmärker vinnare. Sådant utmärker bra spelare.

Rätt sorts vilja

Man ska också ha klart för sig att Luleå varken producerat eller värvat särskilt många spelare med just den där vinnarinstinkten på många år. Till skillnad från exempelvis herrar Per Ledins och Jonas Hägerbäcks variant av vinnarinstinkt, så gör Nagander något positivt av sin vilja. Där Hägerbäck kör över motståndarens målvakt och åker ut minimum två minuter, vinner Nagander pucken i egen zon, åker upp med den och skapar en målchans eller tryck i anfallszon.

Jens Hellgren och Mikael Andersson har all möjlighet i världen att nu belöna en spelare som kombinerat talang med hårt jobb och en naturlig vinnarinstinkt. Första steget till det, är att låna ut Jonas Andersson-Junkka till valfri allsvensk klubb.

Piteås 20-åring Patrik Bergström har gått in som ersättare för Björn Lavander i Piteås beryktade förstakedja under de senaste två matcherna. Resultatet har blivit sex poäng både för Piteå och för Bergström själv. Folk har dock ingen anledning att känna sig förvånade över det faktumet, Bergström är en initiativrik och teknisk forward med all nödvändig talang för att bli en bra elitseriespelare inom inte en alltför avlägsen framtid. Något som alla som hängt med på hockeykultur borde ha vetat sedan mitten av augusti för övrigt.