Det normala är att man byter ut tränaren då ett lag underpresterat, eller så kan man välja den aningen bekvämare HV 71-modellen, där man byter ut andrecoachen. Inte helt oväntat valde Luleå inför den säsongen den lättare HV-lösningen, vilket innebär att Olov Modig i år får den förre allsvenske backen Anders Lindqvist som assistent. Lindqvist som för övrigt var med i det lag som gjorde LHF:s enda Superelitsäsong under 90-talet säsongen 94/95.

Om Lindqvist i sin tränarroll kommer att göra någon skillnad för årets juniorlag, återstår dock ännu att se. Under den tidigare tränaren Roger Rönnberg, spelade Luleå viljestarkt, kreativt och rörligt. Det fanns hela tiden en tanke bakom det som skedde på isen. Självklart förlorade man matcher även under Rönnberg, men spelmässigt var aldrig insatserna så intetsägande som ifjol. Under Rönnberg förlorade man mot bättre och talangfullare hockeylag, under Modigs första säsong kom förluster av betydligt fler anledningar.

Dåliga värvningar, sämre taktik

Att en stor del av problemen i laget ifjol faller på tränaren, är hur som helst tämligen uppenbart. För det första så gav aldrig Modig laget ett grundspel, eller åtminstone inte något särskilt uppenbart sådant. Ja, förutom då taktiken med att Patrik Bäärnhielm skulle lägga långa chanspuckar mot Pierre Berggren på offensiv blå så ofta som möjligt, vilket faktiskt resulterade vid ett antal tillfällen. Enskilda individuella prestationer som Bäärnhielms skott, Berggrens fart och Mattias Eliassons beslutsamhet, var annars lagets huvudsakliga anfallsvapen ifjol, något som förstås inte håller i längden.

Ett annat problem var den desperata matchcoachningen, som timeouter i helt fel lägen och nästan komiska panikdrag drag som att flytta upp en stor och rätt klumpig back som Rikard Boudin som forward då krislägen uppstod. Och sådana lägen uppstod ju mer eller mindre konstant.

Inget blev förstås heller bättre av allt annat än modiga laguttagningar, där en gnuggare som den misslyckade Skellefteåvärvningen Simon Edberg fick chans på chans, trots att han aldrig vara nära att komma in tempot. Betydligt färre chanser fick unga spelare som 86:orna Viktor Lindgren, Marcus Nyberg och Johan Harju, spelare som bevisligen har stor talang. Backen Rikard Boudin, var liksom Edberg ett exempel på en misslyckad värvning av en sistaårsjunior. Boudin hämtades från Överkalix i division två, men inte heller han klarade av tempot.

Potential finns

Rent talangmässigt är årets lag bättre än fjolårets, mycket beroende på att den tidigare nämnda 86:orna blivit ett år äldre och ett år starkare. Framförallt är det rimligt att förvänta sig att Viktor Lindgren kliver fram rejält redan den här säsongen. Lindgren är antagligen klubbens största offensiva talang under de senaste femton åren. Offensivt saknar han egentligen ingenting annat än tyngd och styrka, ännu så länge. Han är snabbare än Karl Fabricius, har ett minst likvärdigt spelsinne och ett klasser bättre skott än Pierre Berggren, för att jämföra honom med två spelare som burit mycket av lagets offensiv de senaste åren.

Avsaknaden av sistaårsjuniorer är dock påtaglig, särskilt sedan det tilltänkta nyförvärvet från Kiruna, Joel Fredriksson, i sista stund tackade nej.

Istället får spelare som Marcus Lundberg, Fredrik Johansson och Fredrik Brännare stå för den åldersmässiga rutinen. Lundberg hade en bra säsong för två år sedan, då han fick det tämligen enkla jobbet att spela ytter i Karl Fabricius kedja, för att ifjol bli tyngre, långsammare och sämre. Kan han dock bara få igång sin skridskoåkning någorlunda, bör det faktiskt finnas 15-20 mål i honom, då det är en spelare med kapacitet i grunden. Kapacitet har även Fredrik Johansson, men i likhet med Lundberg, var fjolåret en säsong då ingenting stämde för honom. Han är annars en back med en skön offensiv spelstil, som ett lag alltid behöver.

I övrigt har Luleå antagligen en av hockeysveriges minsta centrar i 18-årige Christoffer Gustavsson. En snabb och spelskicklig kille som antagligen hade varit en av Sveriges bästa i sin åldersgrupp om han bara varit en decimeter längre. Får han lite fri isyta, så är han liksom alla små och kvicka spelare, svårstoppad. Klarar han av att höja sin lägstanivå från ifjol bör han vara lagets förstacenter i år.

Hur går det då?

Som tidigare konstaterats, finns det inte särskilt mycket som kan bli sämre jämfört med förra säsongen. Luleå har några av landets bästa 86:or, och man har dessutom kvar två av de bästa 83:orna från ifjol, Pierre Berggren och Mattias Eliasson, som en inte särskilt modig, men inte heller ointelligent försäkring.

Med Berggren, Lundberg och Lindgren, kan LHF ha en målskytt av bra Superelitklass i varje kedja. Och en Fredrik Johansson som är på väg åt rätt håll igen efter sitt mellanår, spelskicklige Marcus Nyberg och store Per Savilahti-Nagander, ger också laget en bra och välbalanserad backbesättning. Det hela kan faktiskt räcka till slutspel om laget bara ges ett fungerande grundspel. Ytterst avgör alltså Olov Modig om årets säsong ska bli en ny säsong med långa puckar på Pierre Berggren som mest genomtänkta spelidé, eller om det ska bli en säsong där Luleå på allvar tar steget in bland Sveriges bästa juniorlag.