Allting går i cykler, sägs det, och för Skellefteå AIK innebär det att man efter ett flertal tunga år som Västerbottens andra lag nu är på väg att passera Björklöven för några år framåt, samtidigt som de senare efter år av undermålig juniorverksamhet tvingas sätta sin tillit till just kidsen kommande säsong. Det är inga sportsliga genidrag som gjort det möjligt för Skellefteå att ändra på förutsättningarna. Allt beror på pengar och brist på dom.

Sedan Skellefteå någon gång i slutet av nittiotalet började få ordning på ekonomin har det varit en tröst för lagets anhängare att man åtminstone haft mer pengar och ordning och reda i sin organisation än vad motståndare haft. Det har dock varit till liten tröst när vetskapen om att såväl Björklöven som Boden, som blivit lagets två främsta rivaler senaste årtiondet, haft betydligt mer fingertoppskänsla i sina sportsliga beslut och under 90-talet varit klart överlägsna Skellefteå, liksom man även i början av 00-talet lyckats hålla åtminstone jämna steg trots att det ekonomiska glappet knappast blivit mindre.

Inför stundande säsong kan dom två faktorerna, det sportsliga och det ekonomiska, däremot på allvar gå hand i hand, då elitlicensen finns att tänka på till nästnästa säsonger och resultatet i resultat- och balansräkningar blir följaktligen viktigare för vissa klubbars överlevnad på sikt än sportsliga sådana. Som en av få klubbar med bra ekonomi har Skellefteå då möjligheter att kissa på allsvenska motståndare, vars räknenissar inte lyckats lika bra och som tvingas skära ner till lågbudgetsatsningar, medan Skellefteå ökar och ökar omsättningen. Symboliskt nog ingår såväl Bodens bäste poängplockare genom tiderna som Björklövens stora affischnamn förra säsongen i truppen.

Värvningarna av B-O Karlsson och Steve Potvin visar inte prov på något sportsligt know-how, då det är spelare av den kalibern som är omöjliga att missa när de funnits i motståndarna. Det dom värvningarna med all önskvärd tydlighet visar på är Skellefteås ekonomiska överlägsenhet. Det är klart att Steve Potvin kommer att bli en lyckad värvning, men det är inget oupptäckt fynd direkt. Säga vad man vill om Björklövens organisation och förre tränaren Randy Edmonds, men när Skellefteå öste sina allmosor över Petr Hrbek, som då ratats av Löven som tänkbar värvning, värvade Umeålaget just Potvin från den schweiziska andraligan. Det är sådana fynd som Skellefteå inte är i behov av att göra, eftersom man nu kan roffa det man känner för och de flesta allsvenska lag har utarmats.

Visst misslyckades Björklöven både ekonomiskt och sportsligt (det senare dock inte mer än vad Skellefteå gjort under flera års tid) i fjol och nog floppade Boden, men tesen om vilka som haft fingerspitzgefühl och inte går inte avfärda för det. Nu ska man inte heller göra bilden så fenomenalt radikalt svart eller vit, som till viss del gjorts här nyss, för visst har flera värvningar och beslut Skellefteåstyret tagit senaste säsongerna visat sig lyckade. Johan Åkerman och Patrik Ekholm inför säsongen 99/00 är typexempel, liksom man framförallt under Pasi Mustonens två år i klubben gjorde många bra ”mindre” värvningar, men ändå har man ändå aldrig riktigt fått till det, speciellt om man betänker vilka resurser man rör sig med.

Inte ens när man i fjol slängde upp massor med dollars för Brett Harkins och i och med det värvade allsvenskans meritmässige suverän fick man honom att prestera sådär jättemycket mer än till exempel Nyköpings Roger Jönsson (nu i rojalisternas AIK). Dessutom var människan uppenbart felscoutad när han innan ankomsten till Skellefteå beskrevs som en bra tekare och någon som kunde spela bra defensivt även fast han var offensivt lagd (det vill säga allt man sett att Steve Potvin var för Björklöven). Detta efter att man som supporter under stor del av sommaren fått veta hur noggranna studier Skellefteå gjorde för att verkligen inte köpa grisen i säcken. Noterbart är också att spelaren som var andrahandsalternativet efter Harkins, Mark Freer (http://www.hockeykultur.com/arkivet/020705.html), beskrivs som rena motsatsen till vad Harkins visade sig vara, men passade bra in på vad Skellefteå tidigare hade sagt sig söka efter. En linje som snabbt övergavs när man kunde fånga en så meriterad baddare som Harkins, något de inte kan klandras för och om man skulle skruva tillbaka klockan ett år skulle vi stå på barrikaderna för att få dom att göra om samma sak igen, men följaktligen hade det varit mer ett resultat av att man hade pengarna och ett bra rykte snarare än den rätta känslan om nu Harkins hade visat sig bli den bomb man hade anledning att hoppas på. För att dra en parallell, smaklig eller inte, till en av nutidens aktualiteter i världen kan man se på värvningen av Harkins som när USA gick in i Irak. AIK hade alla skäl i världen att värva Harkins då hans poängsnitt från AHL/IHL var omänskligt bra, men pratet om kartläggningen och hur professionellt man arbetade kommer onekligen lite i löjets skimmer, i alla fall om man är en sådan där människa som minsann bara ska se felen. På samma sätt som USA nu har problem just med att motivera sitt intåg i Irak, trots att de flesta är överens om att det var en bra grej att Saddams skräckvälde förlorade makten är det lätt att förakta lögnerna som föregick kriget, då det främsta skälet som angavs innan var massförstörelsevapen som sedan kunde hittas i samma utsträckning som Harkins defensiva kunskaper. Inte alls, alltså.

Även fast många gärna vill göra det när Skellefteå misslyckas, så går det inte att jämföra två lags resultat och rakt av jämföra med diverse omsättningar och ”poäng per spenderad krona” eller liknande bisarra upptåg för att visa hur effektivt ett lag använder sina resurser, då det för lag med mindre ambitioner alltid är lättare att prestera över eller få ut fullt av sin kapacitet, än ett favorittippat lag. Om man är alltför bunden av den synen, att ett lag som omsätter sex bananer med automatik ska vara precis två bananer bättre än ett som omsätter fyra, istället för bara en banan bättre, så gjorde Skellefteå säkert bättre ifrån sig flera gånger på 90-talet än senare års upplagor, utan att för den skull göra annat än misslyckas då. Ändå tyckte man ju fram till i fjol att sedan Skellefteå åkte ur Elitserien 89/90 åtminstone en enda gång borde kunnat ta sig till Kvalserien. En serie där Björklöven varit bofasta i såväl positiv som negativ bemärkelse senaste årtiondet, samt att Boden två gånger lyckades ta sig dit under 90-talet. Därför sved det kanske lite extra när en relativt billig version av BIK 00/01 krånglade sig dit igen, medan Skellefteås stora satsning föll i play off, som alltid. Än mer irriterande var hur ett ruinerat Björklöven nära konkurs säsongen 99/00 under John Slettvolls ledning struntade i all logik och gick upp i Elitserien, med Pär Holmqvist i truppen som då fick sitt genombrott efter att ha ratats av Skellefteå.

Nu har Skellefteå gått om BIK redan för några år sedan, då man har tre raka sejourer i SuperAllsvenskan på fyra försök medan kammogänget lyckats en gång av fyra, men betydelsen av Kvalserien i fjol för Skellefteå går inte understryka nog, både för lagets eget självförtroende och som symbolik för att man nu tydligt passerat motståndarna. Även fast det krävs att man hamnar före Björklöven även den här säsongen för att visa att det inte var en engångsföreteelse, vilket man också lär göra. Och positionerna lär vara intakta ett tag framöver

Nu till denna säsong finns vissa förhoppningar om att Skellefteås snack ska bli mindre och verkstaden större, då man tillsatt en sportchefstjänst och där anställt Peo Larsson. Även fast Larsson ännu inte suttit tillräckligt länge för att man ska kunna utvärdera hans jobb ger han intryck av att ha en plan för laget och han har tidigare också varit med och tränat upp Timrå i Elitserien, ett lag med då liknande förutsättningar som Skellefteå har nu. Givetvis ger det större trovärdighet att utåt ha ett känt namn som har sin plats enbart på sportsliga grunder, istället för ett okänt namn från en av lagets större sponsorer. Noterbart i övrigt kring Larsson är också hans tendens att i media tala försiktigt och nästan pessimistiskt om vad man arbetar med, istället för den uppblåsta bilden vi fått tidigare år.

I dessa tider av stort kapital och ett allsvenskt superlag kan man minnas hur det var förut för Skellefteå och andra lag. Inte att saker har försämrats till det sämre, men när Skellefteå till kommande säsong kommer att komma före Björklöven (det lustiga i att det vackra folket från akademikerstaden blivit ifrånklängda av ett gäng degenererade apmän på en sådan sak som ekonomi och att räkna rätt behöver väl knappt påpekas annat än i förbifarten) och på allvar få pendeln att svänga över om tronen i Västerbotten, så innebär det också att man tappar det charmiga underdog/loser-perspektivet. Det må väl vara hänt, men vad konstigare är att det plötsligt är Björklöven av dom två lagen som kan säga sig satsa på kidsen. Det känns ytterst märkligt för någon som varit med under dom tunga åren när en av få tröstar var att klanka ner på Björklövens förmåga att få fram egna spelare. Det är ju ingen strategi de valt själva, utan något den ekonomiska situationen tvingar dom till. Med andra ord precis som Skellefteå gjorde 97/98, säsongen efter det att man varit minuter från konkurs på grund av stora satsningar tidigare som misslyckats.

Utan att ha sett någon av dom nya ungarna på kvarteret spela verkar det onekligen finnas en del talang i laget; givetvis låter det om alla som plockas upp från ett juniorlag, oavsett vilken förening det handlar om, att det är ett framtidslöfte, men den här säsongen finns ovanligt många med meriter från diverse pojklandslag och som värvats till Modos juniorlag för att sedan återvända. Kanske Löven har den turen att det ekonomiska stålbadet kan tas en säsong där juniorkullen ser ovanligt intressant ut. När Skellefteå tog sitt hade man den berömda 77-kullen i laget, liksom 78:orna Johan Ramstedt och Pär Holmqvist. Sett till talangutveckling är det den bästa årgången Skellefteå haft i modern tid (post-grunge).

Av dessa har Ramstedt och Holmqvist båda fått känna på elitseriespel med Björklöven; Ramstedt är en av allsvenskans bästa yttrar och den man hoppas ska ta över Pär Mikaelssons roll som lagets lokale hjälte, Holmqvist å sin sida har en misslyckad säsong bakom sig men har visat bra resultat både i elitserien och sin senaste allsvenska säsong i Löven, där han gjorde 42 poäng.

Berglund och Olofsson är i dag allsvenska stjärnor (jo, de är faktiskt just det) och svarade tillsammans för 93 poäng i PHC under den nyss avslutade säsongen, Abrahamsson och Lindberg uppges vara tongivande spelare i Halmstad i södra allsvenskan.

Jonte Hedström har fått känna på såväl Mats Lusth som landslagsspel och NHL. Andreas Carlsson har etablerat sig på allsvensk nivå med spel i Timrå (innan de gick upp), Mörrum och Lidingö. Lundqvist gör i år sin femte säsong i Skellefteås a-lag och har även spelat allsvenskt med Kumla och Boden.

Vi räknar alltså till nio stycken Skellefteåpojkar som under lågbudgetsäsongen 97/98 kunde släppas fram och sedan utvecklas till minst etablerade allsvenska spelare, där de flesta också tillhör den övre kategorin i serien (även Johan Wikström, som går mot sin fjärde säsong i Piteå, fanns som 77:a i Skellefteås SuperElit-lag då, men fick aldrig chansen i A-laget). Det är inte kattskit och vad Björklöven får fram den kommande säsongen kan på sikt bli otrevligt för banjomän att skåda.

Samtidigt i apstaden finns en 84-kull, som av många anses som det bästa klubben fått fram sedan de sju år äldre 77:ornas dagar. Det rör sig om främst tre toppar i form av Viktor Edström, Alexander Sundqvist och Andreas Stenberg. Dessa blir svåra för Skellefteå att kunna utveckla till att ta steget fullt ut, då man helt enkelt har så pass många kvalitetsspelare i truppen att inmatchning av juniorer till stor del försvinner, samtidigt har man inget juniorlag längre i SuperElit som man hade under 77:ornas hey-days, samt att norrettan med Clemensnäs inte är någon optimal serie att skicka spelarna till då den håller för dålig klass. Stenberg fick starta förra säsongen i A-laget, men efter att Brett Harkins anslöt blev det minimalt med speltid och han skickades senare ner till Clemensnäs, där Sundqvist redan höll till och gjorde bra ifrån sig. Edström är den som får chansen i a-laget i år, men trots att de blivit ett år äldre finns det ingenting som pekar på att hans roll i laget kommer bli större än Stenbergs i fjol. Huruvida det är utvecklande är tveksamt. Kan tilläggas också att även Bolidensonen David Holmqvist är –84 och lär få en del speltid i år, men han spenderade sina tidigare juniorår i Örnsköldsvik.

Ett steg i rätt riktning är i alla fall att man anställt rutinerade Rolle Stoltz att drilla juniorlaget, som bör kunna göra en allvarligare satsning än tidigare mot SuperElit, med Stenberg i laget och även möjlighet att plocka ner Holmqvist och Edström, vilket också lär göras mellan varven, samt en förhoppning om att målvakterna Dahlqvist/Lindqvist kan utvecklas av att träna med a-laget. Vad som händer med Alexander Sundqvist är ännu oklart, såvitt vi på Hockeykultur vet i alla fall. 

Skellefteås stora mål, framförallt på sikt kanske, är ju att gå upp i Elitserien igen och hålla sig kvar där, men förutom det brukar det talas om fina visioner om att 50% av representationslaget ska komma från Skellefteås naturliga upptagnings-/spridningsområde. Det är något man är långt ifrån i dag. En snabb blick på infobladet som delades ut vid första isträningen säger att åtta av 25 spelare är födda i Skellefteå, vilket väl inte är så pjåkigt, men då är två juniormålvakter medräknade, Jimmie Ericsson som fått sin hockeyuppfostran i Norrköping samt Nicklas Westerlind som bara har femmånaderskontrakt till att börja med, som ersättare till skadade David Lundqvist. Nu är spelare som Viktor Edström och Fredrik Lindgren visserligen från vad man anser som sitt upptagningsområde och har spelat juniorhockey i klubben, men den lokala prägeln på laget är inte speciellt tydlig. Som vi sett tidigare har Skellefteå tagit fram ett flertal bra allsvenska spelare som nu inte finns i laget, så hade pratet om 50% varit allvarligt menat hade man faktiskt kunnat visa det även i sina handlingar.

Att spelare som Mats Lindgren, Jonte Hedström, Joakim Lindström, Johan Backlund eller ens Fredrik Warg inte finns i truppen klandrar ingen klubben för, däremot finns det ingen förklaring till hur en klubb som utger sig för att vilja ha en lokal touch över representationslaget inte plockar hem till exempel Daniel Olofsson. Lätt bajjgånns bi bajjgånns, finns det folk som resonerar på diverse gästböcker angående gamla AIK:are, men sanningen är ju att AIK:s chanser att nå Elitserien inte skulle minskas ett dugg av att ha nämnde Olofsson och/eller Berglund i laget, på bekostnad av någon eller några utsocknes truppspelare. Detta har behandlats tidigare på Hockeykultur, då av Peter Westermark efter värvningen av Daniel Hermansson (läs artikeln)

Egentligen är pratet om det lokala lyxgnäll, då Skellefteå kommer att kunna ställa ett mycket slagkraftigt lag på isen nästa säsong och har en ekonomi lika välskött som valfri brats backslick. Hey, banjofansen har det bra ställt för tillfället, men stoltheten över laget hade kunnat vara ännu större. Det är ju trots allt inte ekonomi man tävlar i, utan hockey. Publiken och kulturen i Isstadion må vara hur genuin och gosig som helst, men på isen är Skellefteå på väg att förvandlas till, om man inte redan blivit det, definitionen av ett köplag. Att nå sina framgångar med pengar och pengar enbart stämmer inte så bra överens med bilden av ett gemytligt, klassiskt hockeynäste.    

Skellefteå kommer att gå till SuperAllsvenskan ganska enkelt och förmodligen Kvalserien även i år. Lyckas man dessutom få någon talang att blomstra ut på allvar i år vore det fantastiskt. Björklöven kommer garanterat få några spelare som slår igenom, liksom några misslyckas. Lyckas de gå till SuperAllsvenskan och Kvalserien vore det en fantastisk bedrift.