Som Sonic Youth's andra album i en trilogi om New York är Murray Street döpt efter gatan på Manhattan där SY har sin studio. Allt sedan SY skaffade sig en alldeles egen studio att leka i har de utnyttjat detta till diverse synnerligen experimentella inspelningar, som sedan getts ut av det egna bolaget Sonic Youth Records (SYR). På dessa släpp rör det sig inte om rockmusik överhuvudtaget, utan mer något åt avantgarde- och frijazzhållet. Plus diverse oljud, givetvis. Oavsett vad man tycker om det är det svårt att säga någonting annat än att SY är ett band i ständig utveckling som aldrig vill stanna upp. Bara en sån sak som att de bara spelade nya låtar och inga hits när de var huvudnamn på Lollapalooza-turnén 1995 - då de hade förutspåtts få sitt riktigt stora genombrott, som de förstås inte fick - säger en hel del om bandets inställning till sin musik. Och nu när de spelade i Hultsfred tidigare i somras spelades i princip bara nya låtar, med Kool thing som enda crowdpleaser.

SY's strävan att alltid se framåt är något som ibland kan behöva påpekas, inte minst till sådana som fått för sig att SY efter 1988 års mästerverk Daydream nation upprepat samma artistiska formel om och om igen. Visst, SY har ett karaktäristiskt sound och en evig kärlek till ”feedback” och ”gitarrlarm” (obligatoriska ord att använda i en SY-recension), men är i dag, medvetet, inget band som skriver låtar som Teen age riot – Daydream nation's legendariska öppningsspår.

Gett fan i alla konventioner inom rocken har SY förvisso alltid gjort, inget nytt under solen där. Men deras experimenterande nuförtiden går inte ut på att ta allt så långt som möjligt genom att leva om så högt som möjligt och ha brutalmycket gitarrer överallt, eller Kim Gordons fantastiska vässkrik ”ah c'mon” i punkcovern på I wanna be your dog; istället försöker de knulla våra medvetanden med improviserade, långa, stundtals repetitiva och drömska ljudkollage som de på något sätt lyckas få ur sig. Om det är jättepretentiöst eller anti-pretentiöst verkar det råda delade meningar om; som exempel kan tas redan nämnda spelning på Hultsfred i somras som hyllades med fyra plus i Aftonbladet och sågades i Expressen där de belönades med en geting.

Hur som helst kan man anta att denna inriktning och intresse för avantgardemusik föddes med The diamond sea – det avslutande, 20 minuter långa, spåret på 1995 års Washing machine. Detta följdes av diverse släpp på SYR, varav det mesta är riktigt bra, innan nästa ”riktiga” album kom 1998, A thousand leaves. Där blandades för första gången genom ett helt album de avantgardistiska inslagen med riktiga låtstrukturer. Resultatet var magnifikt och ett av SY's absolut bästa album under sin (nu) 20-åriga karriär. Den nya stilen fortsatte med NYC ghosts & flowers som kom för två år sedan och som är första delen i NY-trilogin. Där gick dock någonting snett; inte så att det är en skiva utan vissa höjdpunkter, men den känns som något som de hade kunnat komma på och spela in vilken onsdagseftermiddag som helst. Det kändes stundtals som att SY så gärna ville göra en riktigt cool och litterär skiva att de glömde bort att göra speciellt engagerad musik mellan all pratsång.

På Murray Street fortsätter SY i samma stil som på A thousand leaves. Det är inte lika "arty" som senast, utan mer baserat kring att bara göra bra musik. Det låter som ett avslappnat band har spelat in Murray Street. Intensiteten som präglade tidiga skivor som Confusion is sex är långt borta. Och tur är väl det; var sak har sin tid. Att det låter tillbakalutat och avslappnat innebär dock inte att SY börjat spela mysigt flummig haschrock eller så. Nej, det låter fokuserat och stensäkert. Det låter som att de vuxit upp, men för den skull inte blivit gamla; istället har de utnyttjat sin tid till att hitta nya sätt att spela musik på.

Dessutom har SY tagit sitt experimenterande och ännu en gång kombinerat det med riktigt starka låtar. Något som sviktade senast och som, naturligtvis, inte finns alls i SYR-släppen. Avslutande minuterna i Karen revisited känns dock mer ”konstnärliga” än bra om man ska vara ärlig, i alla fall i det sammanhanget. De förstör en i övrigt bra SY-låt. Förutom det håller Murray street hög klass rakt igenom, med avslutande Sympathy for the strawberry, med Kim på sång, som höjdpunkt.

Allt som allt är det en imponerande skiva. En skiva som inte bleknar i förhållande till deras övriga album, utan snarare kommer få deras backkatalog att se än mer imponerande ut när deras karriär någon gång ska summeras.

8/10.

Annat att lyssna på:
Gastr del Sol - Camofleur
Ulan Bator - Ego : echo
Sonic Youth - A thousand leaves