Mark Wahlberg har ännu en gång huvudrollen i en film som delvis behandlar en livsstil full av myter, denna gång heter filmen Rock Star och tar hand om åttiotalets hårdrock. De tragiska undertonerna som fanns i Boogie Nights, där Wahlberg spelade välutrustad stigande stjärna i porrindustrin, finns men de håller en mycket undanskymd roll i filmen.

Som underhållning är filmen bra, för folk som uppskattar den typ av tungmetall som spelades under åttiotalet är den nog mycket bra. Wahlberg fullgod i rollen som aspirerande rock'n'roll-stjärna och brittiske managern som fått namnet Mats har nog tidigare synts i en komedi någonstans. Allt som allt, bra underhållning vilken kväll i veckan som helst.

Intressant också hur bandet som behandlas, Steel Dragon, först har en sångare som är homosexuell men dock inte öppet. Underhållningsbranschen generellt innehåller många framstående homosexuella men i just hårdrocken finns inte många. Just nu leder åttiotalshårdrockarna mot ishockeyspelarna i matchen som gäller antal homosexuella aktörer med 1-0 så vitt jag vet, då Judas Priests sångare Rob Halford är uttalat homosexuell. Inom hockeyn finns rykten kring ett fåtal spelare, de flesta i Nordamerika kring Edmonton Oilers gamle storskytt Glenn Anderson, men inget av mer värde än ryktesspridning har egentligen kommit fram. En annan ishockeykoppling är att sångaren i Steel Dragon heter Bob Beers, precis som en före detta NHL-back.

Några saker stör dock helhetsupplevelsen. Filmen ska utspelas 1985 men detaljer gör att detta inte känns helt klockrent. En kopiator är alldeles för ny, Jennifer Anistons karaktärs utseende är inte 80-taligt nog. Hon ser inte ut som hon gjorde under 80-talet då hon fanns med i toppfilmen om Ferris Bueller, utan hon ser ut som om hon vore anno 1995. Medlemmarna i hårdrocksbandet har för moderna tatueringar och har styrketränat för mycket, vilket är en trend inom rocken som inte var lika påtaglig för sjutton år sedan. Men det är ändå små saker.

Vill man läsa in mer i filmen än att bara ha den som underhållning så är det förutom små antydningar till den amerikanska kapitalistiska drömmens giltighet också tydliga anspelningar på det som behandlas i Lush's "Heavenly Nobodies". Också hur den tidens tungmetall var industrialiserad och kommersiell och hur dessa böjde sig för en marknads krav på liknande sätt som A1, Westlife och andra gör nu.

En musikfilm med ett liknande anslag till viss del är Daydream Believers som handlar om The Monkees. All kommersiell musik behöver nödvändigtvis inte vara dålig, Monkees är bevis nog för den tesen. Fler exempel finns inom åttiotalets tungmetall som tidvis fick Hem och Skola att rasa mot deras inflytande på landets unga.

7/10.

Relaterat:
Lush - "Heavenly Nobodies", CD-spår
Daydream Believers: The Monkees Story
Dina föräldrars lager av ordstäv