Hej alla Yorba-besökare, det är jag som är kofösaren Jake Rocket.

Den första sången jag berättar om bra musik och var den kommer ifrån här på Hotel Yorba och mitt första val är David Bowie's "We are the dead", från skivan Diamond Dogs som kom i mitten på sjuttiotalet.

Bowie var inför skivan mycket fascinerad av George Orwell's 1984. För unga fans kan berättas att det var i boken 1984 som begreppet Big Brother som ett allseende öga i ett samhälle utan frihet först introducerades, därav dokusåpans namn också. Det var alltså inte Adam Alsing eller hans Rotterdamska motsvarighet som hittade på det.

I alla fall, hela skivan är i en anda av att undergången är nära och den kraftfullaste låten är just "We are the dead". Underbar sång av Bowie i en ballad som når upp till storheter han tidigare spelat in som exempelvis "Lady Grinning Soul", även om produktionen inte är lika storslagen som under tidigare alster. Istället levererar Bowie sin dom ackompanjerad av en orgel samt en minimalistisk rytmsektion.

Texten till låten andas dömd smutsig kärlek, laglöshet och en känsla av kommande undergång. Ännu ett plus till sången är det oväntade ordvalet i en refräng, vilket säkert lett till några pip på radiostationer runt om i världen: "But I love you in your fuck-me pumps and your nimble dress."

Fuck me-pumps!

Hang loose!

/Jake