Vi ger er, högst subjektivt, de tio ballaste atleterna någonsin.

10. Merlene Ottey - Sprinter
En lång karriär med läckert många hedrande andra- och tredjeplaceringar. Mystisk aura av möjlig doping, tjurighet, förlorarskalle och en sällan skådad passion för den egna idrottsgrenen. Stod där som en svart hägring redan när östblocket mustacherade sig till det ena omöjliga världsrekordet efter det andra under början av 80-talet. Bytte medborgarskap för att få möjlighet att tävla i EM. Mystisk människa helt enkelt.

9. Georghe Hagi - Fotbollskonstnär
Karpaternas Maradona. En stor bollkonstnär som inte fick visa upp sig inför den riktigt stora publiken förrän under sina sista aktiva år. Länge en mytomspunnen spelare i den inhemska ligan, innan han lämnade hemlandet Rumänien för spel i storlag som Real Madrid, Barcelona och Galatasaray. Hade en magisk vänsterfot och en mästerlig skådespelartalang. Borde ha fått vinna VM-brons 1994. Grandios avslutning i VM 1998 när han fick rött kort för filmning i matchen mot Italien. Kom sedan tillbaka och trillade boll i landslaget ytterligare något år innan han vinkade adjö.

8. Henri Leconte - Tennispajas
Skojade så mycket under pågående match att folk glömde bort att han höll på att förlora matchen. Vann bara nio titlar på ATP-touren, vilket troligtvis inte var något annat än en protest mot tennisens överexploaterade spelschema. Men vem bryr sig om titlar i denna groteskt tråkiga och uttjatade sport? Leconte hade ju ett grymt utseende, stönade före alla andra började stöna och var jävligt vänsterhänt. Även en match mot världens genom tiderna tråkigaste, Stefan Edberg, var underhållande. Att se honom stå och skämta mellan servrarna medan Edbergs haka släpade i gruset var stor, stor underhållning.

7. Chris Waddle - Fotbollskreatör
I en liga som höll på att dö av tristess fanns det i alla fall en spelare som bröt mönstret. Kantslickaren och överstegspionjären Chris Waddle var under hela sin karriär den engelska ligafotbollen trogen. Han kunde dessutom helt strunta i att kämpa förrän bollen var i närheten. Vilket får anses som en ball egenskap i en "spring-på-allt-som-rör-sig-liga" som den engelska ligan då var. Förmodligen har han med denna till synes nonchalanta spelstil retat mer än en tränare till vansinne. Med sin svepande inlägg från vänsterkanten var han däremot alltid ett livsfarligt vapen framåt.

6. Vladimir Krutov - Ishockeyjunkie
"Den lilla stridsvagnen". Lika bred som han var lång (särskilt i slutet av karriären). Fostrad i den gamla sovjetiska skolan och under många år en del av den Sovjetiska hockeymaskin som inte kunde förlora. Firade mål med samma glädje som andra människor visar på begravningar. Gjorde ett försök att spela i NHL men grav övervikt och anpassningssvårigheter gjorde att hans sejour i Vancouver blev kortvarig. Gjorde sedan kultigt nog några säsonger i dåvarande div.1 för Östersund. Legenden säger att han fortfarande under den sejouren sköt handledare lika hårt från blålinjen som andra spelare sköt slagskott från slottet. En legend som rundade av sin karriär med några besök i Kopparhallen. Vi tackar, vi tackar.

5. Colin Montgomerie - Golfperfektionist
Finns inget roligare än att titta på en golftävling men en oinvigd medtittare. Inte ens dessa novisa betraktare lämnas oberörda när Montgomeries sura nuna dyker upp i TV-rutan. Alltid uppretad över något eller uppretad på någon. "No cameras please!" "NO CAMERAS!". Dessutom en extrem talang med något så ovanligt som en väldigt personlig och elegant golfsving. Har häcklats för sitt plufsiga yttre, sin sura stil och för att han aldrig vunnit en major. Svarat på kritiken genom att spela in över 100 miljoner kronor bara på tävlingar i Europa. Den just nu mest underskattade idrottsmannen i världen. Fick ett visst folkligt erkännande när han med mäktigt spel och stor pondus var bäst av alla när Europa vann Ryder Cup år 2002.

4. Hristo Stoichov - Fotbollskonstnär
Delvis med samma motivering som agi. Men Stoichov var än drygare, ständigt med en vaggande och stöddig gångstil. Men när bollen lades vid hans fötter, kanske för en frispark just utanför straffområdet, var det ingen som skrattade. Tillsammans med Romario så bildade han, i Barcelona, både det bästa och mest arroganta radarpar som fotbollsvärlden någonsin skådat. Duellerna med svärmorspajasen Thomas Ravelli i VM var charmanta. Divan mot folkhemsgycklaren. Borde definitivt fått vinna brons med sitt Bulgarien i VM 1994, alternativt spelat final mot Rumänien.

3. Thomas Wassberg - Den siste skidåkaren
Skidor förr i tiden var inget för små mesiga killar från Umeå. Det var kraftmätningar mellan riktiga karlar från delar av skandinavien där i stort sett ingen vill bosätta sig. Wassberg mot finnen Juha Mieto, det var kamp på skidor uppbyggd av ren naturstyrka. Wassberg vägrade dessutom ta emot bragdmedaljen eftersom han ansåg att kollegan Sven-Åke Lundbäck blev rånad på den utmärkelsen ett tidigare år. Utanför skidspåret så är han dessutom en större hjälte än ärkepajasen Gunde Svan. Fåordig och bara allmänt svår att ha göra med. Ingen lekfarbror på TV utan en genuin skogskarl med istappar i skägget.

2. John Daly - Golf-aholic
Dödade myten om att golfare var tråkiga snobbar stöpta i samma form. Erkände öppet sitt alkoholmissbruk, åkte in och ut på behandlingshem. Blev bättre men började istället missbruka sötsaker och blev allt större i midjeomfånget. Har haft frisyrer så mystiska att golfsporten aldrig kommer att se något liknande. Vid sidan om detta så spelar han golf som Mick Jagger troligtvis skulle ha spelat. Det är rock'n roll från första slaget till sista slaget. När svenska fjantspelare tar fyra minuter på sig innan varje slag så står Daly och gäspar. När det är hans tur så går han bara fram och klipper till bollen. Hör dessutom till dem som slår allra längst i världen.

1. Romario - FotbollsGud
Playboyen och den rundnätte strandraggaren från Rios fattiga områden. En i den långa raden av sannsagor om hur fattig Brasiliansk pojke blir till firad fotbollshjälte. Romario var också unik med vad gäller stil på fotbollsplanen. Han hade den bästa balansen som fotbollsvärlden någonsin skådat och en enorm känsla för hur man på de mest effektiva sättet förpassade bollen i mål. Trots sin relativa rundhet hade han en enorm kvickhet i de första avgörande stegen och framförallt alltid bollen som klistrad vid fötterna. Har väckt folkstorm i Brasilien när han inte blev uttagen till landslaget. Har gjort ett nickmål på Thomas Ravelli. Kanske den sista av de genuint balla bollartisterna och divorna som ett Brasilianskt landslag kommer att visa upp för omvärlden.