Bryce Van Lundmark

För hiphopbarn västvärlden över kanske 8 mile betyder allt, för oss andra är det en vanlig hyfsad film. Den är sevärd på grund av den delvis annorlunda ghettoskildringen, jämfört med tidigare amerikanska filmer, och också på grund av ett par riktiga höjdarscener där den svarta humorn i en alternativ text till en känd Lynyrd Skynyrd-sång är den absoluta höjdpunkten.

Mer pengar, mer problem och Hollywood-produktioner. En central del i mycket av hiphoprörelsen har varit att tjäna stora pengar och skaffa sig ett jetsetliv som motvikt till ghettouppväxten och därför ska ingen heller förvånas över det kommersiella inslaget i filmen. Om man ser genom glättigheten och de ibland tillrättalagda karaktärerna finns där ändå en rätt bra film till sist.

Eminem är helt okej som white trash-pojken som vill bli rapstjärna, men hans karaktär Jimmy Smith Jr, med tagna namnet B-Rabbit, har lite för många klassiska good guy-inslag i sig för att man ska kunna ta honom till sitt hjärta. Det är som om de först hade en verklig person för att sedan minska spektrat så att det ska passa en så stor målgrupp som möjligt. Kan en människa som växer upp i en trailer park med en missbrukande mor, en frånvarande far och våld lite här och där dela flera amerika-sentimentala sitcom-värderingar? Eminem i verkliga livet verkar ju inte det, då han i sina texter ter sig mer förbittrad än filmens B-Rabbit.

Även hans home boyz är till viss del tillrättalagda, särskilt den intellektuelle med rastaflätor som ser ut som Speech i Arrested Development.

Uppfriskande är att det gamla amerikanska axiomet "fattig = dålig människa" inte används i filmen. Istället porträtteras Eminems och hans polares hopp om en bättre framtid. Förhållandet till vapen är också mycket annorlunda jämfört med exempelvis Menace II Society, exempelvis.

En central del i filmen är också så kallade battles där två rappare som vill upp hittar på nedsättande grejer om motparten. I det stora hela påminner det en hel del om Costanza-familjens alternativ till julafton, Festivus. Fast utan kraftprovet då.

Något som filmen också lyckas fint med är att visa det själsdödande jobbet där utstötta och fattiga tvingas jobba till låg lön och tigga till sig övertidstimmar, samtidigt som de helt saknar jobbsäkerhet och andra drägliga förutsättningar för ett drägligt arbetsliv. Även här finns uppfriskande inslag av svart humor, som faktiskt lyfter filmen och bidrar med något som inte är alldeles vanligt förekommande.

Kvinnoporträtt finns det inga av i filmen, dom finns där för att ho- och bitch-kvoten ska fyllas, men så är det ju. It's a man's world.

Nyckeln till triumf blir till slut också ett av Fevens hiphopens tio budord. Det är inte nåt jag själv kommit på, det är universal law, om ni förstår? Pom Pom!

7/10