Tjena, gänget!

Jag har haft en tung sommar, men till sist står jag ändå på mina två fötter, redo för nya utmaningar. Jag hoppas att ni minns att jag i mitt senaste meddelande snackade lite om att starta en restaurang i Frankfurt som serverade soul food. Jag gjorde det också, det tog mig en månad att fixa alla tillstånd. Tyvärr skulle det visa sig att det trendkänsliga innefolket bara är redo för Amerikas svarta musik, inte deras mat. Jag såg verkligen projektet som en mission och något som skulle gjort stor nytta i min önskan att göra alla till fria världsmedborgare, som utan fördomar konsumerar på en fri marknad!

Detta tog mig hårt, och stängningen av restaurangen tidigt i maj skickade mig på en neråtgående spiral. Jag kunde inte vända den förrän jag nått botten. Förtvivlad över att mitt soul food-projekt misslyckats åkte jag tillbaka till mitt hus i Connecticut, där jag började hysa svarta tankar om hämnd mot de som orsakat mitt första misslyckande i affärsvärlden.

Det var som om jag fått en riktigt hård käftsmäll och inte kunde tänka klart! Jag inhandlade skivor med blackmetalbandet Darkthrone och fastnade för spåret "Summer of the Diabolical Holocaust". Det var här, tidigt i juni som jag, Seth Bolinder, respekterad företagsledare, startade Seth's semen, en sekt dedikerad till att bekämpa världen! Vi var fiender till både Bush och Bin Laden och vi planerade dåd som skulle lett till att sommaren 2003 verkligen skulle kallas sommaren av den djävulska förintelsen.

Jag hittade fort tio medlöpare bland traktens tonåriga gotrockare, men dom visade sig mestadels vara brajrökande clowner och inga aktivister att lita på. Seth's Semen's värsta dåd var att vi blev förvirrade och dödade en häst under ett lim-rus en vecka efter bildandet.

Jag insåg att jag hamnat på botten nitton dagar efter hästmordet. Jag satt då i källaren tillsammans med 17-åriga Kimberly, vars svarta makeup börjat rinna då hon gråtande för första gången berättade om sin frånvarande far och hennes mamma som hade två jobb. Jag såg runt på Jack, Chad och Nils som delade en joint. Något i mig fick mig att minnas Ulf Lundells sång: "Stackars Jack, en braja är ingen attack!"

Det blev vändpunkten.

Jag kramade Kimberly, ringde hennes mamma och ursäktade mig för att jag övertalat henne att pierca sina intimare delar (en sorgligt missriktad protest mot den organiserade religionen) och erbjöd mig att stå för kostnaderna att skicka henne till ett universitet i Toulouse, Frankrike, långt från fel sida spåren i Connecticut. Jag ska forma Kimberly till en fri världsmedborgare!

De brajrökande pojkarna lämnade jag i Seth's Semens kalla källare. Jag återfick min lust till livet, jag visste att jag var stark och menad att uträtta stordåd med mitt företag! Jag hade inte hanterat motgången med restaurangen på bästa sätt, men under mina djävulska veckor tvingade jag Viet Fjong att skriva ett ofördelaktigt 666-årigt kontrakt med Bolindergruppen. Vår kontroll över denna sida har aldrig varit starkare.

Jag fällde en tår av lycka för att jag kunnat hjälpa Kimberly till ett bättre liv, samtidigt är jag precis lika hänsynslös mot fackföreningsrörelser som alltid. Jag förväntar mig kollektiva protestaktioner från både Viet Fjong och Falun Fjong, men kommer att bekämpa deras strävan för bättre grundavtal med den sorts frihet som endast liberalismen kan ge!

Istället för Darkthrone har jag istället börjat utforska möjligheterna att skapa en portal om frihet, likt marknadskraften.com. Jag vet att några av grabbarna som håller på med hockeyn på den här sidan är kollektivister och står för socialistiska luffarideal, men som liberal måste jag försvara deras rätt att utycka sig, och ger deras rätt att jiddra lite på en hockeysida mig sköna euro på fickan så tackar jag inte nej!

Jag är tillbaka, starkare och mer övertygad än någonsin. Kanske inte Frankfurt är redo för soul food, men Seth Bolinder kommer fortsätta att söka sätta sin stämpel av frihet i Europa.

Med vänliga hälsningar

Seth Bolinder