Det börjar bli länge sedan nu en final i NHL var riktigt, riktigt bra. Vancouver Canucks mot New York Rangers 1994 var fantastisk, sedan dess har några varit rätt så underhållande - Detroit mot Philadelphia till exempel - men de senaste fem åren har det inte funnits något att hetsa upp sig över.

För Ottawas del har man en hel del att sörja, man hade ett lag som var bra nog att vinna Stanley Cup och man missade finalen med ett sketet mål, i ett skede av matchen då man dominerade. Spelare som Mike Fisher och Anton Volchenkov var giganter i den sista matchen, då stöttepelare som Chris Phillips, Wade Redden och Daniel Alfredsson inte kunde göra det man hoppats på. Särskilt Alfredsson uppträdde märkligt i anfallszon, om än han var duktig över andra delar av banan. Trots fina lägen i mitten av slottet så sökte han pass, något som i princip aldrig gick hem.

Unge Jason Spezza visade prov på offensiv talang tillsammans med Martin Havlat. Man lyckades ofta med fint passningsspel och kreativa lösningar lyfta spelet in till den offensiva zonen. Det negativa var att man också var den kedja som oftast släppte till 3-mot-2-lägen för motståndarna. Balansen mellan offensiv och defensiv är något som kommer med rutin.

Den sjunde matchen var i alla fall fantastisk med dess atmosfär och desperata hockey, även om Devils hockeymaskin tyvärr triumferade ännu en gång. Nu möter dom alltså ett lag i finalen som spelar samma sorts hockey och det blir antagligen till en kamp om tålamod. Vilka frångår det maskinella först? Antagligen Anaheim, askungesagan kommer att ta slut nu och Devils kommer att vinna finalen i fem matcher.

NHL själva verkar inte se något problem med att 2-2 i en slutspelsmatch numera är ett målkalas. Hockeyn som spelas är alldeles för strömlinjeformad, alldeles för defensiv, och så länge som lag som Minnesota och Anaheim röner stora framgångar så kommer det att fortsätta så. Ottawa är inte det roligaste av lag heller, men dom saknar det maskinella som gör Devils så ointressanta då man redan sett dom göra samma sak vecka ut och vecka in i fem års tid. Med tanke på det rent hockeyunderhållningsmässiga hade Vancouver Canucks varit perfekta i en final, tyvärr har man ännu inte en målvakt som kan vinna matcher åt laget.

* * *

Årets final är den näst sista innan strejken i NHL tar vid ännu en gång, då miljonärer till ishockeyspelare slåss för bättre villkor mot miljardärer till ägare. Detta hela fenomen är något som sätter kommunals krav på 5.5% löneökning på löner som ibland ligger kring 14000 kronor i perspektiv. Men myten om individens värde på markanden är djupt inrotad i oss efter åratal av socialdemokratiska svek och liberal propaganda, så den diskussionen ingås aldrig på något djupare plan. Det ishockeymiljonärerna till spelare inte vill inse är att deras högre löner inte känns för ägarna i form av mindre deg i fickorna i första hand. Den primära effekten av de stegrande lönerna är att de ekonomiskt svagare grupperna i städerna inte har råd att se sina hockeyfavoriter annat än på TV.

Spelarfacket NHLPA är oerhört starkt och kommer väl rustade till den kommande konflikten. Man är redo för en lång strejk och i och med att ägarna är en grupp utan mycket samhörighet sinsemellan finns förutsättningar för ännu en framgång för spelarna, tyvärr. Ett lönetak är ett måste, minskade löner för spelarna som hör till andra- och tredjefemmor är också ett måste. Det kommer att bli svårt att genomföra.

NHLPA liknar också på flera sätt en sekt. Det finns i princip ingen spelare som kan ta bladet från munnen och kritisera en ledare inom NHLPA för något, oavsett vad frågan gäller. Det är väldigt få spelare som vågar säga något annat än det dom lärt sig säga på dagar då de mediatränas; Ta aldrig ställning i någon fråga, beröm motståndarna, säg "great" så ofta du kan och tala om att jobba hårt.

Ibland känns det som om en spelare ertappades som pedofil så är svaret från andra lags spelare att "guys like different things, I can't really comment on that". Det finns nu bara ett fåtal spelare som bryter normen, och en av dom är Brett Hull som sagt att 75% av NHL's spelare är överbetalda och också gnällt på tråkhockeyn som spelas i snart sett varje lag. Samma gäller Igor Larionov som också vågar vara frank.

Historien om Larionovs korta karriär i Florida är också intressant. Han rök ihop med dåvarande coachen Terry Murray efter att den senare under en övning försökt på laget att dumpa pucken djupt i anfallszonen då dom hade 3-mot-2-lägen, något som Larionov förstås vägrade. Den ryske eleganten hade en hetsig ordväxling med Murray som vägrade böja sig, och det hela slutade med att Larionov återvände till Detroit för en andra vända med Red Wings.