Sex månader av Golden Brett var det hockeypubliken fick se och amerikanen var som en vattendelare bland publiken. Delen som ville hylla det traditionella banjoliret med intensiv skridskoåkning, skott utanför och grävande i sarghörnen tyckte att Harkins var en flopp av gigantiska mått. Den del som vill se högre värden i ishockeyn och fascinerades av Bretts spelsinne hyllade hans inflytande på laget.

Som spelare är Harkins väldigt begränsad, och det är detta som gör att AIK bör titta på andra val då man söker sin center. På pluskontot för Harkins finns att han är begåvad med ett spelsinne av hög klass och en förmåga att placera millimeterpassningar på bladet på medspelarnas klubbor. Han är också mycket bra på att ta mot pass och har ett bra skott, något han tyvärr använder för sällan. Utöver detta så är han sällan en säkerhetsrisk med pucken, då han alltid har förstånd att spela enkelt på egen planhalva.

På minuskontot finns hans skridskoåkning, där toppfarten inte är så dålig, men balansen och tekniken håller lägre nivå än många b-juniorers. Han är också mycket fysiskt svag, vilket gör att han så fort han hamnar i en kampsituation så förlorar han duellen, även om det är minsta killen i motståndarlaget som står för motståndet. Harkins har försökt tacklas, men kanske fyra-fem gånger totalt under säsongen och det har varit ganska så meningslöst dom gånger han gjorde sig det besväret.

Defensivt så ser han till att hålla sig nära sin spelare, men om han inte kan bryta ett pass direkt så är han även här begränsad, på grund av att han överhuvudtaget inte kan hantera kampsituationer. Han visade sig inte heller direkt som någon frälsare i Kvalserien, även om han som vanligt samlade ihop en del poäng.

Daniel Pettersson var på några sätt likadan som Harkins under sin tid som aktiv, DP var också svag och rätt så skridskosvag och med bra blick för spelet. Inte lika svag och inte lika bra blick, men ändå. Pettersson hittade sätt att vara effektiv defensivt ändå, genom att täcka skott, att lyfta klubborna hos motståndare och andra små saker. Harkins litar för mycket till sina talanger och verkar inte nog intresserad för att kompensera svagheterna.

Då man värvade Harkins ville man att han skulle vara en spelare som kunde lyfta en femma och bära laget på sina axlar. Man ville ha någon som skulle styra och ställa på isen, men Harkins var för det mesta en komplementspelare. Han var en spelare som kunde växa av en redan positiv trend inom laget, men inte någon som startade den positiva trenden själv.

Som offensiv specialist och i powerplay så är Harkins mycket duktig, inget tu tal om det. Men han bidrar inte med nog mycket för att Skellefteå ska ge honom kontrakt även kommande säsong. Även med hans kvalitéer och de poäng som han gjorde så är spelare som Johan Åkerman och Fredrik Näsvall bättre, och viktigare faktorer i AIK's lyckade powerplay än vad Harkins någonsin var. Detta verkar man ju också ha insett då man gav honom ett skambud som man antagligen visste att han inte skulle acceptera. Frågan är om detta var ett sätt av AIK att säga "tack, men fuck off" eller ett seriöst förslag?

Att göra mål var inget problem för Skellefteå under säsongen 2002/2003, och Harkins var en del av den offensiva vågen och för det förtjänar han visst beröm. Men, Skellefteå kommer att kunna hävda sig bra offensivt mot allt allsvenskt motstånd även nästa år, det som behövs är en center som har större del i spelet över hela banan, som kan vinna puckar i egen zon och starta anfall, som kan bära en femma. Steve Potvin är en sådan spelare och också bättre än Harkins. Om AIK får en till spelare av Potvins kaliber så är man väl rustade.

Harkins, hur stilmässigt skön han än må ha varit med sitt #44 på ryggen, bör man säga tack och hej till.