När AIK var i Division 1 Norra var tröskeln att ta sig till allsvenskan. Bara man kunde ta sig över den tröskeln så skulle allting bli bra sen. Åtminstone skulle AIK visa sig vara ett topplag i den serien. Det stora hindret var själv tröskeln, att den var så hög, en mental blockering och något som andra samverkade för att se till att AIK aldrig skulle få.
När AIK spelade i allsvenskan var tröskeln att ta sig till kvalserien. Bara vi kunde ta oss till kvalserien så då jävlar skulle elitlagen få se att dom inte var så märkvärdiga och sen så då jävlar blir det elitserien. Kvalserien i sig var inte problemet. Det var all skit innan. Mora, Oskarshamn, Björklöven, Björklöven, Björklöven, alltid nåt jävla korplag som var ute efter att ställa till med skit bara för att jävlas.
Samma sak i kvalserien. Detta samverkande elände som alltid gick ut på att fucka upp oss fullständigt. När vi två år för sent tog oss upp är det fortfarande ett streck som ger helvetesångest och elände, kvalseriestrecket. Antagligen sitter Harald Lückner just när du läser det här och ser på det kvarvarande schemat och bestämmer precis hur han ska matcha sitt lag för att göra det jävligast möjligt för oss. Sen har vi förstås våra egna mentala spärrar, den ångest som väller över laget och staden och vi är Skellefteå så det går aldrig att vinna just för att det finns inristat i vår DNA-kod och..
Nämen. Jag har ledsnat nu på det där. Jag vet ju att hockeykultur.com byggdes på ångesten som redskap och förklaringsmodell. Det är skit. Problemet är inte AIK. Problemet är DU, som alltid reproducerar ångesten. Det är upp till dig att bryta mönstret. Ingen bryr sig om den där matchen mot Antjärn 1993 längre. Det är ditt bagage, bär det då, men det är en svart pedagogik att överföra det på den nya generationen som tror att Pål Johnsen är den sämsta AIK-spelaren 4ever.
Det är svårt att på allvar ta itu med ångesten, man vill inte vara flåshurtig och en sådan som glömmer matchens resultat redan i bilen på väg hem. Men vadå, det är dags för en ny berättelse nu. Jag är 32 nu. Jag hör just när jag skriver det här på Hästpojken och tycker det är jättebra första gången men sen femte gången känner jag hur jävla töntigt det är att döpa en låt till ”cyklar och knark” och känner samma sak med dom här inbillade demonerna kring AIK. Om jag varit 22 skulle jag ha tyckt att Hästpojken var ett råbra band. Jag skulle ha funnit Pete Doherty intressant. Jag tycker inte det längre. Jag är 32. Jag hör på Plura Jonssons låtar om vardagstristess och att ha levt ett liv, jag älskar MABD’s mest gubbrockiga utsvävningar.
Så alla ångestposörer, det räcker nu. AIK är nia i elitserien. Det är inte ödesbestämt att man blir elva, jävla tönt. Men det KAN ske att det blir kvalserien, och då spendera hela din forumtid och energi till att berätta om hur just du går sönder och aldrig kommer tillbaka, alternativt hur genetiskt betingat usla AIK är just för att man är AIK.
Åååååh, det är så 2001 och avgörande i sudden death i playoff 3 av Steve Potvin.
För några minuter sen såg jag Rocky Balboa på teven. Gatusmarte Rocky talade om att tuffheten låg in i hur mycket stryk man kunde dela ut, utan i hur mycket man kunde ta emot och ändå gå vidare. Det här är hockey, vi vet alla innerst inne att det är en teater. Ta lite råd från Rocky för fan. Dom här historierna om att ge upp gör mig bara förbannad nu för tiden.
Under matchen mot Mora vågade jag inte se sista tio minuterna av matchen. Jag har inte längre möjlighet att åka till Skellefteå för att se matcherna på plats, och utan samhörigheten på läktaren är matcherna värre att följa. Efter matchen kände jag att det inte är godkänt beteende att tvinga sig ifrån TV-rutan och ha så ont i magen att jag mår illa i rädslan för noll poäng.
Jag kände efter det att det var dags för något nytt. Jag har varit på helspänn sedan sladden i november, och efter matchen mot Mora var jag tömd, med en dryg femtedel kvar av grundserien. Det var då den här texten egentligen föddes. Det jag vill är väl inte helt tydligt kanske vad jag vill, och jag är inte helt säker själv. Jag är inte ute efter munkavle på någon, jag menar bara att den här reflexmässiga ångesten som kommer fram hela tiden är överdriven.
Var och en får göra precis hur den vill. Jag tänker spara utsvävningar om hur dåligt jag mår tills det håller på att gå åt helvete på riktigt. Än så länge tänker jag tro åtminstone lite på lagets ledande spelare som talar om slutspel för AIK (som jag resonerar är det allting bättre än elfte plats). Än så länge tänker jag tro på att den här säsongen kan bli ytterligare ett steg mot att bli som ett lag som Timrå: meningslösa trygga i seriens mittenskikt.
. |
