|
ARKIVET
|
|
Tomas Ros, The Cure och Front 242
- 08 01 24
|
Tomas Ros gick under tonåren på konserter med Cure och Front 242. Detta enligt honom själv i dagens NHL-blogg på aftonbladet.se. Intressant.
Var för sig är inte banden så intressanta om man vill ringa en tonårings känsloliv och estetik. På egen hand är banden så självklara och tydliga. Två grupper med starka symbolvärden, nästintill subkulturella arketyper, som pinkat in var sitt revir med en stråle så skarp att man ser gränserna från rymdfärjor.
Spänningen uppstår istället i kombinationen av banden. The Cures melankoli och Front 242:s kallhamrade ilska. Spänningsfältet mellan grupperna bli än mer dramatiskt när jag tänker på andra artister som uppskattades av de som gillade både The Cure och Front 242. I dessa mörka landskap hittar vi band som Nitzer Ebb och Sisters of Mercy. Vi rör oss härmed in på gothterritorium och jag känner en kall bris av bleka ansikten med svart kajal runt ögonen. Ena stunden ser vi deras tomma blickar i skolkorridoren. Senare på kvällen ser vi samma ögon blicka beslutsamt och lite slugt - för vissa kan det till och med uppfattas som erotiskt - över ett dansgolv med svartklädda människor som lever ut sina lustar med likasinnade. Allt till rytmer av trummaskiner som piskar upp stämningen till gothdicodansarnas extas.
Jag måste erkänna att jag alltid varit fascinerad av gother även om jag inte vill släppa dem inpå livet. The Cures fans var sällan renrasiga gother. Det är svårt att förklara skillnaden på mellan dessa för en som inte är insatt. Jag var själv inte insatt. Jag vet bara att jag på ren magkänsla kunde särskilja dem på bråkdelen av en sekund efter första synintrycket.
Jag måste erkänna att jag spanade förundrat på The Cures lokala fans. Denna fascination utvecklade sig senare till en viss förtjusning - på distans - inför tjejer som gillade The Cure. Efter en konsert med Sundsvalls The Doors-posörer Shades of Orange fick jag till slut hångla med en estettjej som jag antod borde gilla the Cure. Nu när jag blickar tillbaks borde jag ha frågat. Men att hon var estet, tände en cigarett på ett stilfullt sätt, agerade världsvant och refererade till när hon rökt marijuana var mer än tillräckligt för en drömmare som mig.
Lite senare köpte jag The Cures samlingsskiva Starring at the Sea, en skiva som jag fortfarande kan njuta av mellan varven.
Jag var däremot rädd för Front 242:s fans. Det är jag fortfarande. Det går aldrig ur mig.
Peace out.
. |
|
text: Clyde Lundström |
. |
|
|
|
|
