Som alla andra hade jag trott och hoppats på en kreativ center som siste man i forwardsbesättningen. Nu fick vi istället Lee Goren. Jag har kollat upp honom noggrant på nätets statistiksidor och kanadensiska fanforum. En tydligt bild tornar upp: det rör sig om samma spelartyp som Kent McDonnell. De är bägge två kraftfulla spelare som går direkt på mål, skjuter bra och firar triumfer framför målet och längs sargerna.
Det är inte två duvungar vi får på besök av över vintern. Det handlar istället om två fysiska spelare, som uppskattas av fans och medspelare för en spelstil som utöver poängmakeriet handlar om vilja och kamp. De har alltså alla chanser i världen att bli publikfavoriter i nya ladan. Möjligheten att kåta upp Marklundarna i ladan blir inte sämre av att de kan kasta handskarna när det blåser snålt. De har gjort det i både AHL och NHL, även mot renodlade "goons". Vågar man utmana spelare som Brad May och Andrew Peters så blir man inte orolig när Elitseriens buspojkar som Per Ledin eller Emil Kåberg börjar tjafsa.
Nu vill jag inte på något sätt måla upp en romantisk aura kring hockeyslagsmål, jag är i grund och botten skeptisk till den transantlantiska hockey-boxnings-kulturen, men jag kan inte låta bli att se fördelen i två nyförvärv som tillför pondus och respekt till intensiva matcher med en fysisk karaktär.
På svenska forum har Goren och McDonnell ställts i perspektiv till Jason King. Den enda gemensamma nämnarna med King är att han också gillade att skjuta direkt samt kunde producerade poäng i AHL på ungefär samma nivå som våra nya kanadicker. Den stora skillnaden om man relaterar till King är vi får så mycket mer på köpet med spelare som McDonnel och Goren. De är populära hos fansen när de spelar med "heart and soul" och är ledargestalter som tar för sig i närkamper. Ingen med ledsyn kan associera sådana egenskaper till Jason King även om man har en kanariefågels intellekt.
Vad skiljer då McDonnel och Goren åt? Utifrån att jag baserar hela den här texten på statistiksidor och hockeyforum så får jag intrycket av att Goren är en bättre spelare än McDonnel. Han har bättre statistik och större popularitet hos fansen. Jag tror att AIK har gjort ett riktigt fynd i Goren. På fanforumet för Manitoba Moose skriver en supporter att han hellre tar en Goren än fem Morrison och syftar på den före detta Moosespelaren som numera är bekant för oss svenskar efter en lyckad säsong i Modo. Jämför man Justin Morrisons stats i AHL så hamnar han på samma nivå som McDonnel, men han når inte upp till Gorens höjder.
En annan gemensam nämnare för våra två nya bekantskaper är att ingen av dem lyckats i NHL. Ytterligare en likhet är att ingen av dem är kända för att för att vara någon raket på rören. Det kan säkert finnas en koppling mellan skridskoåkning och deras misslyckade NHL-karriärer. Jag är som tur var helt övertygad om att man kan vara en tongivande spelare i Elitserien utan att ha lyckats i NHL eller vara skridskosnabb. Jag lämnar de ingående diskussionerna kring de kvalitativa vilkoren för NHL i förhållande till Elitserien därhän. Det är intressant diskussion men den har redan tröttat ut mig när den oftast uppstår när någon NHL-onanör konstant ska referera till NHL i diskussioner kring Elitserien. ”XX må dominera i Elitserien men det skulle aldrig hålla i NHL.” Det rör mig inte ryggen. Lyckas man i AIK har man lyckats för alltid. Så enkelt är det för mig och många andra supporters.
Det ska med andra ord bli ytterst intressanta se hur våra nya AHL-transatlanter står sig i AIK och Elitserien. Vi som följer laget har minst sagt taskiga erfarenheter av backar som McCarthy, Busenberg och McBain. På centersidan har vi provat Harkins och Potvin med blandade resultat. Harkins levererade inte ett jota, ett korvöre eller något annat substantiv i Elitserien. Det han däremot hann göra var att uppleva en rätt lyckad sejour i finska SM-liiga. McDonnell har också hunnit med den vändan. Men nu är det svensk hockey som gäller och årets säsong blir det stora testet på hur AHL:s powerforwards står sig i Elitserien.
Om McDonnel och Goren kan leverera samma spel som de gjort på andra sidan Atlanten borde de i varje fall lyckats fylla tomrummet efter Magnus Wernblom. Kenta och Göran tillsammans med Renberg borde i grupp komma upp i Wernbloms övernaturliga förmåga att göra viktiga mål. Därtill hoppas och tror jag att kanadickerna var för sig kan dominera området närmast målet som Wernblom gjorde. Lyckas de göra vad de gjorde i AHL borde AIK - till skillnad från förra året – få två kedjeformationer som kan leverera poäng. Bara en sån sak skulle få mig att känna mig bättre till mods när vintern går mot vår nästa gång.
Jag har för övrigt när jag surfat på Internet noterat att McDonnell gillar Seinfeld och kallas Macdaddy.
. |
