Text: Keijo (90%) och Mark Lund (10%)
Skellefteå AIK:s senaste värvning av ”trotjänaren” Erik Andersson från Björklöven väcker ont blod hos lövenfansen. De kallar honom svikare och diverse andra öknamn. Och faktum är att det naturligtvis måste kännas jättejobbigt att se en egen produkt lämna laget han spelat för i alla år, för rivalerna från samma län. Bitterheten och svartsyntheten når för första gången sådana nivåer bland Lövarna att de kanske börjar bli en aning som… vi? Eller som vi var?
Men den intressanta frågan är givetvis hur det kunde bli så här. Förr om åren kändes det i princip omöjligt att välja länsrivalen, vare sig man lämnade Skellefteå för Umeå eller vice versa. Jag tror att en del av svaret ligger i hur hockeyn ser ut idag. Med fullblodsproffs i varenda lag.
Först ska vi utreda vad ordet proffs innebär. Professionalism är en term som mest används inom sporten för den som utövar sport mot betalning. Dessa kallas proffs. Om de har jobb vid sidan om är de halvproffs, men har de sin sport som yrke kallas de helproffs.
Om vi tittar lite i backspegeln och se hur det såg ut för femton år sedan bland hockeyspelarna upptäcker vi intressanta detaljer. De allra flesta hockeyspelare för 15-20 år sedan hade ett jobb vid sidan av hockeyspelandet. Man kan säga att de hade idrotten som fritidsintresse. De kanske jobbade 75% på Rönnskärsverken och hade 25% av sitt ”jobb” via hockeyn i AIK. De fick givetvis bra ersättning av AIK för sitt hockeyspelande. Men poängen är att man fortfarande jobbade och hade försörjningen från Rönnskär.
Skiftlaget ute på Rönnskär var ju givetvis hockeyintresserade och åkte in till stan för att se arbetskompisen spela skjortan av motståndarna. Dagen efter matchen analyserades händelseförloppet tillsammans vid fikabordet på jobbet. Ofta fick man höra ”insides” från arbetskamraten som råkade spela i AIK. Kombinationen arbetskamrat på Rönnskär / hockeyspelare i AIK finns inte längre.
Dagens spelare är proffs. De stiger upp på morgonen, käkar lite frukost. De tar en promenad eller kör en AIK-bil till träningen. Det är givetvis förmiddagsträning. Efter ispasset är det lunch och man kanske har ett fyspass på eftermiddagen om det är off-season eller så tar man helt enkelt en kaffe på stan med grabbarna ifall det är säsong.
Den naturliga kontaktytan med fansen begränsas oerhört av detta. Visserligen kanske man träffas på en pub någon gång. En del kanske träffar grannen, som råkar vara hockeyspelare, på garageuppfarten och växlar några ord. Inte finns det många som träffar hockeyspelare vid fikabordet varje morgon längre.
När säsongen är över överväger man som spelare om man ska vara kvar eller inte. Ens egen karriär är det enda som är intressant och var man utvecklas, de rätta pengarna finns, möjligheterna att komma högre upp i seriesystemet är viktigare än att stanna kvar i bygden. Kort och gott, fansen är bra, men bara vid matcherna. Nu när det är silly season är det självförverkligande och möjligheter till utveckling som är intressant. Och det är kanske inte så konstigt egentligen.
Vi fans lever kvar i fritidsintressetiden på ett annat sätt än vad hockeyspelarna själva gör. Vem har klubbkänsla? Fansen såklart. Det är ju vi som har det och tycker att klubben betyder något. Har hockeyspelarna nån klubbkänsla? Jovisst, under säsongen kan man blöda för sitt lag av anledningen att klubben dels betalar ut ens lön, dels för att andra klubbar får upp ögonen på bra spelare, kanske också för lagkamraterna och under match för folket på läktaren. Off-season är klubben inget annat än en potentiell arbetsgivare.
Rivalitet mellan klubbar är något som fansen håller på med. Det finns inte i den form vi vill. Det finns visserligen i konstlad form bland uppmärksamhetshoror som Jimmy Blixt som kan spela fult för att han tror att någon tycker om honom då. Därför försöker han också desperat trashtalka i en TV-intervju, och sparar ur polisonger för att se jättefarlig ut. Det är hans sätt att bli omtyckt. Jäger- och Mikaelssoneran var den sista med en mer genuin rivalitet även på isen och det kommer nog aldrig mer igen i samma form, tyvärr. Å ena sidan är kanske det är hög tid för oss fans att också inse detta. Å andra sidan så är klubbkänslan något både klubbar och spelare bygger på för att skapa intresse.
För Björklövens fans har tiden efter kvalseriens slut inte varit särskilt kul. De är för första gången Andy Sugden i Hem Till Gården efter att han upptäckt att hans fru Katie vänstrat med elake styvbrodern Robert. Svartsyntheten och bitterheten bland Lövenfansen når såna nivåer att det är ny mark som bryts. De som verkligen trodde på idén om ”Lövenhjärtat”, en patetisk konstruktion som innefattar alla med Löventröja, har nu fått den raserad. Människor hotar med att svika laget för evigt. De är ändå bara köpta knektar som inte förtjänar spott och spe för att de inte håller föreningen högre än sin egen karriär. För första gången så finns de många som verkligen tittar in på den mörka sidan. För första gången så känns inte Lövenfansen som den sorgliga samling som kallar ut sitt lag för ärevarv efter derbyförluster. Umebons oskuldstid är över. Nu gäller det att hantera det. Gör man det bra kanske till och med en viss respekt kan komma ur det.
. |
