Det var förjävligt att ta stryk mot Mora igår. Jag hade absolut inte väntat det. Kändes som ett eko från en svunnen tid, och jag tänker inte på 2004. Jag tänker på nittiotalets första hälft. AIK som skjuter sig själva i foten mot ett sämre lag. Det känns också som att hockey är en skitsport om lag som Mora vinner mot lag som AIK tre gånger av fem.
Det känns som att min mindre ridderliga sida skulle le i mjugg om Malmö bestämde sig för öga-för-öga metoden och petade Brendl i ögat på samma sätt som Mikko Kurvinen avslutade MIF’s Carl Söderbergs säsong.
Efter matchen mot Djurgården sas det att AIK var på väg mot slutspel, och många experter från huvudstaden trodde också att man skulle fixa det eftersom man var det lag som är allra gladast av att vara med i den här striden av de sex inblandade. De glömmer att AIK också är det lag med störst erfarenhet och de största sorgerna från kvalseriespel. Jag tror inte att AIK är gladast, jag tror att de färgas av en darrande känsla i staden då AIK’s supportrar är mest rädda av alla. Jag vet att jag är det åtminstone. Jag tror att andra lags supportrar kallt räknar med att det är Skellefteå i första hand (och kanske Mora i andra hand?) som får soppatorsk i slutet och drattar ner i kvalserien. Det skulle rädda den så jävla trista sommaren om bara något lags supportrar fick betala priset för sin arrogans.
Och fortfarande är chansen att undvika kvalserien rätt så god. Om om vi nu hamnar där i mars så är det ju inget nytt. AIK kan klara av det. Vi är inte ett allsvenskt lag än.
Om vi är ett allsvenskt lag igen i april så är det dags att på allvar ställa frågan: VARFÖR? Jag menar då inte anledningen till degradering, utan anledning till engagemang. Jag hoppas att vi slipper ställa frågan. Men om den måste ställas, så hoppas jag att vi alla hittar bra svar.
. |
